Läs mer om mig här.
All in BOKRECENSION
Kate Zambrenos roman "Green girl" kom ut för några år sedan i USA. Den är redan en feministisk kultklassiker. Den handlar om amerikanska Ruth, en tjej i tjugoårsåldern. Hon har åkt till London och arbetar på "Horrids", ett mycket tunt maskerat Harrods. Hon sprutar – symboliskt nog – parfymen "Desire" på besökare, i hopp om att de ska köpa den.
Jag tycker att det är viktigt att göra barnböcker där barn känner igen sig, trots att de inte kommer från medel- eller överklass, berättar hon när jag tar upp ämnet igen.
Det berättar Matilda Ruta, som är aktuell med tredje bilderboken om Ninna, som går genom sjukhusvistelser, att få syskon och så nu: att börja skolan.
Redan som liten ville Barbro Hörberg bort. Från jantelagen, från Sverige. Från den borgerliga familjen. Hon åkte till Frankrike, arbetade som au pair. Snart satsade hon på musiken.
Boken har blivit en modern kultklassiker i hemlandet USA. När bokens höjdpunkt, novellen ”Adrien Brody” publicerades på hajpade poeten Tao Lins nättidskrift 2011 gick internet bananas. Den handlar om att den 21-åriga författaren kontaktar en dubbelt så gammal man, en känd kulturteoretiker, och frågar om han vill ligga. Han tackar ja, trots att han har en partner (PS svin).
Stämmer det att män har makten i samhället? Och i så fall, till vilken grad? Män har, konstaterar hon, fortfarande majoriteten av samhällets toppositioner. I mellanskiktet finns i huvudsak kvinnor. På botten, hos dem som är utanför samhället och inte klarat grundskolan, dominerar männen. Utebliven gymnasieutbildning leder till att man inte får arbete, vilket i sin tur ökar risken för inblandning i kriminalitet och våld.
En antologi påverkas mycket av redaktören. Vem är den, vem känner den, vad har den själv haft för upplevelser som präglar urvalet. I ”Brev till min dotter” har Elcim Yilmaz valt en rad skribenter med vissa gemensamma nämnare, som även hon själv delar. Flera har upplevt trauman, med bristande stöd från föräldrarna. De vill bryta mönstret, vara där för sina barn. Och mer specifikt vara där för sin dottern.
”Ibland är man lessen” tvingar oss att försöka förstå oss på människor som finns mitt ibland oss.
Kanske är lycka något så enkelt som en känsla av kontakt, med världen, universum, andra människor. Inget av det här återfinns för människorna i boken. Romanen är underhållande, men jag hade önskat mig lite tydligare inramning, nu är det väldigt fragmentariskt.
Den första novellen i samlingen inleder starkt med en pojke som bor i ett gathörn med sin knarkande mamma mitt emot den högutbildade berättaren. Skarven mellan den extrema fattigdomen och rikedomen är högst närvarande. Det fortsätter i samma anda: Barn röker, inflationen skenar, helgon tillbeds, fnissiga tonåringar blandar alkohol och Rohypnol. Något oroväckande vilar över texterna, en kuslig stämning. Det oklara är bara var problemet ligger: är det internt eller externt? Vi leds förbi våld i olika former, inte minst mot barn – även antydan om sexuellt våld. Men författaren frossar inte i våldsscenerna, de upplevs mer som faktiska skildringar: såhär vidrig är vår värld. Blunda inte.
Jag vill hävda att vi lever i en ny tid där vi inte längre behöver känna kulturellt kodad skam och skuld, känslor som håller oss fångna. Där det är okej för kvinnor att visa sina riktiga jag, och inte anpassa sig till mäns regler och normer. En tid där vi ser vår egna svagheter som guld som vi kan dekorera vår brustna keramik med. Det trasiga är vår skönhet, inte vår brist.
Hudfärgen blir en ständig barriär dem emellan. Inte ens mot slutet, när Beatrijs blivit friköpt är hon och Matilda på jämlikar. Rollen som slav och ägare finns kvar, som ett vidrigt minne, en vägg mellan människorna. Det blir ett straff också för de vita, privilegierade: kontakten som alla människor söker med andra människor, med världen, går inte att infria så länge det finns ett element av ägande, av ofrånkomlig makt, som ligger mellan och skaver.
Pratar vi inte om att stora delar av jordens befolkning blöder en fjärdedel av månaden, så kan vi inte heller förbättra situationen för dem. För vad händer om du är hemlös, eller fattig och måste hantera blod som droppar genom kläderna. När du knappt har pengar till mat och inte råd med ordentliga mensskydd, och heller ingen plats att byta bloduppsamlare? Det är fallet för många människor världen över, inte minst skolflickor.
"Empatiproven” är en personlig essäsamling av den amerikanska författaren Leslie Jamison. Jamison har kallats Joan Didions och Susan Sontags barnbarn, och här finns mycket som påminner om de båda essästjärnorna: om Didions melankoliska miljöbeskrivningar och närhet till känslan, och om den intellektuella skärpan i Sontags iakttagelser.
Lantz berättar att hon lägger lejonparten av sin tid på att oroa sig. För miljön, världen och (hypokondriskt) för den egna hälsan. Tills hon en dag blir sjuk. Först kommer en total utmattning följd av år av återhämtning. Och sedan: cancerdiagnosen. Boken börjar hon skriva redan innan beskedet, och förloppet i realtid skapar en intressant dimension: sjukdomen finns där hela tiden, bara ordlös. En påminnelse om hur vi alla är döende, trots att vi ofta glömmer det tills döden knackar oss i tinningen.
Vi lever i en tid som hatar kvinnors inre liv så mycket att vi idealiserar bedövade ansiktsuttryck, där botox får vuxna kvinnor att se ut som vaxdockor utan förmåga att visa känslor eller empati. Misogynin som många kvinnor internaliserar, rädda att skrämma män som dallrar av skräck när de inte längre kan styra och ställa utan att bli ifrågasatta. En slät yta skrämmer ingen. En diskussion om idealiseringen av den ofarliga, flickan – den perfekta projektionsytan för vuxna män och dominanta fantasier – blir då mer relevant än någonsin. När ska vi sluta vara rädda för kvinnor, för kvinnlig kraft? Kvinnlig ilska?
Vem bär egentligen på mest styrka: en mor med sitt barn i famnen som stirrar in i en gevärspipa, eller soldaten som bär på vapnet? Sann styrka, precis som sann manlig- och kvinnlighet, är något annat än det vi lurats att tro. Och de tankarna finns i ”Denzel”.
Bruce vågar följa vägen han tror på: musiken. Han blir ett bevis på att tilltro till intuition fungerar. Skulle fler av oss helt våga lita på vår magkänsla är jag övertygad om att världen skulle vara en bättre plats. En där vi låter oss styras av kärlek, inte av rädsla.
Vi kan påverka världen, tycks Morrison säga. För att skapa en plats med omtanke och fungerande relationer mellan människor behöver vi bryta cyklerna av våld mot barn, och av utebliven närhet och kärlek till dem. Insikten som – för sent – kommer till Brides mor är som en sammanfattning av berättelsen: ”Vad man gör mot barn betyder något. Och de kanske aldrig glömmer.”
Men titeln skvallrar också om ett mer metaforiskt tema i boken: 1970-talets identitetskris. Femtiotalshemmafruar och ”Mad men”-tysta karlar skakades om under 68-rörelsens omförhandling av synen på kön, hudfärg och meningen med livet. Hippies tog ett steg tillbaka mot en mer naturnära tid, innan imperialismen och kapitalismen tagit ett fast grepp om världen. De längtade efter en ny tillvaro med utrymme för känsla och ande, inte bara tanke och handling.
"Tyvärr är det nog så att den här boken bara är vad den verkar vara vid första genomläsning: en snygg kille med svår blick som glor på dig en i en bar. Han kan verka spännande eftersom han är så tyst. Men när det väl kommer till kritan inser du att frånvaron av substans när han öppnar munnen inte handlar om att han nått en högre nivå av medvetande. Han har bara inte så mycket att säga."
Jag är kluven inför det här projektet. Glad för att en kvinna får publicera sin historia om Stockholms konstliv under det dynamiska 1990-talet (konstnären Annika von Hauswolff, gallerister som Christine Lund och Lars Bohman finns bland de många kulturkändisar som passerar förbi). Samtidigt öppnar det upp till diskussion: vem får tala, vems vardag är intressant? Hade den här boken publicerats om den inte innehöll kända namn, och om Ekström inte var en maktfaktor i kulturvärlden?
