IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Garth Risk Hallberg – Stad i brand SvD 161004

Bokrecension: Garth Risk Hallberg – Stad i brand SvD 161004

Garth Risk Hallbergs hajpade ”Stad i brand” fick stor uppmärksamhet, då författaren fick ett enormt förskott och filmrättigheterna såldes för hisnande 2 miljoner dollar. Är den, med sina 900 sidors Google Earth-liknande undersökning av New York-området, värd priset – och tiden det tar att läsa? Det korta svaret är: ja, och nej. Risk Hallberg har lysande grepp om språket, och är mästare på gestaltande detaljer. Men den skulle varit ännu bättre om den var lite tajtare.

I romanen skildras New York mellan julafton 1976 och det stora strömavbrottet i juli 1977, genom en rad olika figurers öden. Manhattan är idag bara tillgängligt för de som arbetar ihjäl sig, eller är födda med en diamantbroderad snuttefilt. Men på den tiden dominerades de idag så trendiga butikskvarteren på lägre östra sidan av Manhattan marijuana-stinkande misär och punkare. Romanens stämning förvandlar New York till ett Batmans regniga Gotham, Noir med en gnutta feelgood och ett soundtrack av Patti Smith.

Bokens hjärta är punkbandet Ex Post Facto. Grundmedlemmen William Hamilton-Sweeney III är en slags huvudperson. Hans stenrika familj har – liksom Donald Trump – namngett en skyskrapa. Punksonen lever ihop med pojkvännen Mercer, en ung svart lärare från Södern med författardrömmar. Nära bandet sker ett mord, bokens stora ”Twin Peaks”-lika drama: Sam, en fanzinemakande sjuttonåring skolflicka som lever dubbelliv som utlevande punkbrud om nätterna, skjuts i Central Park. Det är inte bara den Döende Oskulden – flera komponenter av boken är klichéartade. Som att miljardärsdottern med ätstörningar (Williams syster) faller för den atletiska killen med säljarleende som blir påläggskalv inom finansbranschen, medan hennes ondskefulla morbror försöker ta makten över familjeimperiet. Det är som början på en Harlequin-roman, eller en såpopera. Men det görs med glimten i ögat, och som en lek med pastischens gränser.

Kapitlen växlar mellan de olika figurerna och deras perspektiv. Tyvärr är vissa figurer lite platta och kunde lätt strukits. Boken skulle som sagt ha mått bra av att bli en bra bit tunnare.

De olika figurerna har en flora av hudfärg och ursprung, vilket får handlingen att kännas fräsch. Vi slipper den enformiga tokenismen där en enda avvikande (exempelvis icke-hetero eller icke-vit) person tvingas representera en hel grupp. Samtliga figurer tycks bära på något trasigt, som anas genom detaljer: den äldre homosexuella konstnären råkar blotta ett intatuerat nummer på armen. Ett litet kuvert med heroin anas i Williams rockficka. Nästan alla har varit med om något jobbigt i barndomen, och tycks lida av västvärldens folksjukdom: utebliven närhet och lyhördhet som barn. Med resultatet: vuxna med svajig anknytning och självkänsla, som ständigt suktar efter något. En djupliggande brist på bekräftelse, som man försöker döva med missbruk och pengar.

Bokens titel anspelar dels på låten ”City on Fire!”, en av Ex Post Factos B-sidor, och på en faktiskt brinnande stad. Nicky Chaos, Williams efterträdare i bandet, är en knarkande sektledare som sätter eld på byggnader för att få till en nihilistisk revolt. Men titeln skvallrar också om ett mer metaforiskt tema i boken: 1970-talets identitetskris. Femtiotalshemmafruar och ”Mad men”-tysta karlar skakades om under 68-rörelsens omförhandling av synen på kön, hudfärg och meningen med livet. Hippies tog ett steg tillbaka mot en mer naturnära tid, innan imperialismen och kapitalismen tagit ett fast grepp om världen. De längtade efter en ny tillvaro med utrymme för känsla och ande, inte bara tanke och handling. Vi möts av en stad, en tid, som brinner, av förvirring. Frågan är vad som ska uppstå, i askan. Alla i ”Stad i brand” tycks famla efter riktning, mot olika håll.

Något jag verkligen uppskattar med romanen är, att Hallberg har något han vill säga. Om ekonomisk ojämlikhet i Amerika, om rasism, könsroller, bostadspolitik, journalistik och den amerikanska drömmens död. Men även om andlighet, och tidens icke-linjäritet. Det finns gott om intressanta tankar, som lämnas över till läsaren som små presenter. Som när han i förbifarten nämner hur den nyckfulle tonåringen Charlie tänker att tiden bara framstår som en pil för att ”människors hjärnor var för svaga för att hantera alltet som annars skulle utgöra nuet”. Kanske är jag, som bär en cirkeltatuering som påminner mig om samma sak, partisk inför den typen av tankar. Men jag tycker att det märks att boken tagit många år att skriva, inte bara på dess längd utan även, vid gnistrande glimtar, dess innehåll. Det finns många tankar som tycks ha mognat fram, dolda i en spännande berättelse.

Det här är måsteläsning, för alla som gillar punk, New York-romantik eller 1970-talsnostalgi. Och som har mycket fritid.

IDA THERÉN

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET 4 OKTOBER 2016

Bokrencension: Gud hjälpe barnet – Toni Morrison SvD 161018

Bokrencension: Gud hjälpe barnet – Toni Morrison SvD 161018

Nu är den ute: Alltid tillsammans – min tredje barnbok

Nu är den ute: Alltid tillsammans – min tredje barnbok