Läs mer om mig här.
All tagged bokrecension
Greppet påminner om Sara Stridsberg. Skillnaden är att Stridsberg hamnar i att fetischera döda och skändade kvinnor. Något hon delar med populärkulturen där motivet används som ett drivmedel för spänning. Den romantiseringen finns inte hos Therén.
”Att omfamna ett vattenfall” är en bladvändare men ingen roman man snabbt konsumerar och sedan glömmer. Therén levandegör glimrande och känsligt June genom att iscensätta den självbiografi hon aldrig skrev."
–Sara Abdollahi
”Att omfamna ett vattenfall” är en kontrafaktisk historia som går djupare än de litterära förlagorna och söker ett samband mellan tjugotalets exploderande kvinnofrigörelse och vår tids kvinnoroller. June är ”det andra könet.” Vilddjuret som ska tämjas. ”Den livsfarliga kvinnan.” Den luspanka, som deklarerade: ”Hur det än går för mig kan jag alltid hitta någon som betalar för min champagne.” - Ulla Strängberg
"Jag blir spontant väldigt förtjust i Ida Theréns roman. Hon ger liv åt June Mansfield, skrapar ihop skärvorna av henne, som Miller och Nin lämnade efter sig, och vänder dem rätt. Så att vi ser en mångfasetterad sten glimma vemodigt och vet att den blixtrade en gång. Det är raffinerat skrivet."
–Bodil Juggas i Dala-Demokraten.
"Det vackraste ändå är att Ida Therén inte lämnar den gamla, sjuka, kroniskt fattiga June, inte slutar när hon, flappern, inte är skojig längre. Och betonar Junes lojala resning; hur sårande Miller än skrev om henne hävdade hon livet ut att konsten måste vara fri."
“Denna spänstiga men obehärskade roman är självständig, men även om det på ytan är ett experimentellt sätt att berätta är det samtidigt en lättillgänglig bladvändare.”
Underhållningsfaktorn är hög i Hanne-Vibeke Holsts nya thriller. Och på vägen lär vi oss mycket om det storpolitiska spelet när svåra frågor ställs på sin spets. Vem ska räddas när "Spanska sjukan 2.0" skördar offer över hela världen – våra barn eller deras?
“Hennes debut ”Jaga vatten” är en välskriven, minimalistisk uppväxtskildring om att hitta sig själv som ung kvinna, i ett samhälle där ens sexualitet är en valuta att utbyta med omvärlden.”
Wards roman är brutal i sin skildring av fattigdom och rasism. Barnen blir antingen negligerade eller slagna, föräldrarna tar metamfetamin, lillasystern spyr ner hela bilen. Det finns ingen lindring, ingen pardon. Men kanske är sanningen just så brutal och hopplös, och Ward vägrar bara göra den trevlig och lättsmält för medelklassläsare.
Att vara barn till en ogift mor. Jag tvekar över att skriva det här, som för att skydda henne. Skammen, vi burit genom generationer. Den svenska hederskulturen, bara några decennier bort.
Jonas lallar runt på jobbet som han halkat in på som praktikant, länge utan skrivbordsplats, dator eller arbetsuppgifter. Det påminner om det klassiska Seinfeldt-avsnittet där Kramer börjar spontanhänga på ett kontor tills han får både kollegor och arbetstider utan att någonsin blivit anställd.
Kate Zambrenos roman "Green girl" kom ut för några år sedan i USA. Den är redan en feministisk kultklassiker. Den handlar om amerikanska Ruth, en tjej i tjugoårsåldern. Hon har åkt till London och arbetar på "Horrids", ett mycket tunt maskerat Harrods. Hon sprutar – symboliskt nog – parfymen "Desire" på besökare, i hopp om att de ska köpa den.
Jag tycker att det är viktigt att göra barnböcker där barn känner igen sig, trots att de inte kommer från medel- eller överklass, berättar hon när jag tar upp ämnet igen.
Det berättar Matilda Ruta, som är aktuell med tredje bilderboken om Ninna, som går genom sjukhusvistelser, att få syskon och så nu: att börja skolan.
Redan som liten ville Barbro Hörberg bort. Från jantelagen, från Sverige. Från den borgerliga familjen. Hon åkte till Frankrike, arbetade som au pair. Snart satsade hon på musiken.
Boken har blivit en modern kultklassiker i hemlandet USA. När bokens höjdpunkt, novellen ”Adrien Brody” publicerades på hajpade poeten Tao Lins nättidskrift 2011 gick internet bananas. Den handlar om att den 21-åriga författaren kontaktar en dubbelt så gammal man, en känd kulturteoretiker, och frågar om han vill ligga. Han tackar ja, trots att han har en partner (PS svin).
Stämmer det att män har makten i samhället? Och i så fall, till vilken grad? Män har, konstaterar hon, fortfarande majoriteten av samhällets toppositioner. I mellanskiktet finns i huvudsak kvinnor. På botten, hos dem som är utanför samhället och inte klarat grundskolan, dominerar männen. Utebliven gymnasieutbildning leder till att man inte får arbete, vilket i sin tur ökar risken för inblandning i kriminalitet och våld.
En antologi påverkas mycket av redaktören. Vem är den, vem känner den, vad har den själv haft för upplevelser som präglar urvalet. I ”Brev till min dotter” har Elcim Yilmaz valt en rad skribenter med vissa gemensamma nämnare, som även hon själv delar. Flera har upplevt trauman, med bristande stöd från föräldrarna. De vill bryta mönstret, vara där för sina barn. Och mer specifikt vara där för sin dottern.
Den första novellen i samlingen inleder starkt med en pojke som bor i ett gathörn med sin knarkande mamma mitt emot den högutbildade berättaren. Skarven mellan den extrema fattigdomen och rikedomen är högst närvarande. Det fortsätter i samma anda: Barn röker, inflationen skenar, helgon tillbeds, fnissiga tonåringar blandar alkohol och Rohypnol. Något oroväckande vilar över texterna, en kuslig stämning. Det oklara är bara var problemet ligger: är det internt eller externt? Vi leds förbi våld i olika former, inte minst mot barn – även antydan om sexuellt våld. Men författaren frossar inte i våldsscenerna, de upplevs mer som faktiska skildringar: såhär vidrig är vår värld. Blunda inte.
Hudfärgen blir en ständig barriär dem emellan. Inte ens mot slutet, när Beatrijs blivit friköpt är hon och Matilda på jämlikar. Rollen som slav och ägare finns kvar, som ett vidrigt minne, en vägg mellan människorna. Det blir ett straff också för de vita, privilegierade: kontakten som alla människor söker med andra människor, med världen, går inte att infria så länge det finns ett element av ägande, av ofrånkomlig makt, som ligger mellan och skaver.
Bruce vågar följa vägen han tror på: musiken. Han blir ett bevis på att tilltro till intuition fungerar. Skulle fler av oss helt våga lita på vår magkänsla är jag övertygad om att världen skulle vara en bättre plats. En där vi låter oss styras av kärlek, inte av rädsla.
Men titeln skvallrar också om ett mer metaforiskt tema i boken: 1970-talets identitetskris. Femtiotalshemmafruar och ”Mad men”-tysta karlar skakades om under 68-rörelsens omförhandling av synen på kön, hudfärg och meningen med livet. Hippies tog ett steg tillbaka mot en mer naturnära tid, innan imperialismen och kapitalismen tagit ett fast grepp om världen. De längtade efter en ny tillvaro med utrymme för känsla och ande, inte bara tanke och handling.
