Bokrecension: Jesmyn Ward - De dödas sång – Svenska Dagbladet 180407
Barnens värld hotas av fattiga och brutala vuxna
Litteratur | Prosa
De dödas sång
av Jesmyn Ward
Övers: Joakim Sundström
253 s. Forum
Jesmyn Ward har fått sin revansch. Till författarens stora frustration refuserades hennes tidiga manus av flera förlag. Hon skriver om svarta fattiga människor i Södern, ett ämne förläggarna inte ansåg allmänmänskligt nog. Men när Ward, som är född 1977, förra året tilldelades amerikanska National Book Award för ”De dödas sång” blev hon den första kvinnan som fått priset två gånger. Och när jag den här våren går runt i bokaffärer i New York ser jag hennes böcker överallt. Av dessa kom Wards andra roman, ”Rädda varje spillra”, på svenska 2013 och nu är det dags för uppföljaren att nå Sverige.
Jesmyn Ward har ofta jämförts med Toni Morrison och det är lätt att förstå varför – de beskriver båda verkligheten för svarta amerikaner, gärna utanför medelklassens trygghet, och de delar närheten till myten och sagan, med en ibland nästan pekoral stil.
”De dödas sång” är tung av liknelser och metaforer som är en utmaning för översättaren. Originalet är skrivet på den svarta sydstadsdialekten, med grammatiskt okonventionella uttryck och dubbelnegationer, stilistiska grepp som tyvärr försvinner i överföringen till svenska. Liknelserna och det ursprungligen poetiska, kreativa, språket trilskas med mig, det idiomatiska sammanhanget saknas.
Det hela handlar i alla fall om en fattig svart familj. Leonie, en ung ”Svart” (i boken skrivs hudfärgerna med stor bokstav) kvinna ska hämta ut pappan till hennes barn, Vita Michael från fängelset. I sorgen under hans frånvaro har hon dykt ner i drogdimmorna, och trettonåriga sonen Jojo har tagit över ansvaret för lillasystern Kayla. Porträttet av de båda syskonen är vackert och ömsint. Den kärleksfulla brodern och den trygghetssökande systern lever båda under ständigt hot om våld från de pedagogiskt oförmögna föräldrarna.
Berättelsen visar hur gamla sår inte bara försvinner, bara för att rasismen inte längre är lika uttalad och godkänd av samhället som för någon generation sedan. Ojämlikheten finns till exempel kvar i rättssystemet där svarta systematiskt drabbas hårdare än vita, det som i USA ofta kallas ”det nya Jim Crow”.
När en vit man skjuter en svart man – som i boken – kommer han lindrigt undan tack vare den lokala sheriffen. De oläkta kollektiva revor som USA:s rasistiska historia skapat får fysisk skepnad i ”De dödas sång”, genom vålnaderna som blir egna romanfigurer. Vi får träffa Richie, som dog efter att han som svältande tolvåring stulit mat och straffats med fängelse. Nu hemsöker han de levande, särskilt Jojo, i jakt på svar som inte bara förklarar hans eget öde, utan också större frågor.
Missbrukande Leonie ser hela tiden sin döda bror, som påminner henne om att sluta med drogerna. Hon bor med barnen hos sina föräldrar – Mam och Pop. Den döende mamman är medicinkvinna och rör sig nära andevärlden.
Wards roman är brutal i sin skildring av fattigdom och rasism. Barnen blir antingen negligerade eller slagna, föräldrarna tar metamfetamin, lillasystern spyr ner hela bilen. Det finns ingen lindring, ingen pardon. Men kanske är sanningen just så brutal och hopplös, och Ward vägrar bara göra den trevlig och lättsmält för medelklassläsare. Orättvisor försvinner inte för att vi blundar för dess existens.
Det tog mig några kapitel att komma in i ”De dödas sång”, det är många romanfigurer, levande såväl som döda, att hålla koll på och berättelsen vinklas om genom deras olika perspektiv, i olika kapitel. Men när romanstrukturen faller på plats sugs jag in i skildringen av Mississippideltat, desperationen och magin, där mörkret och ljuset finns alldeles sida vid sida – inte sällan i samma skepnad.
”De dödas sång” är vacker, poetisk och mörk, men med en strimma av ljus i form av de dödas närvaro. Andarna påminner om att det vi gör på jorden inte är utan mening.
Bokrecension av Jesmyn Wards bok "De dödas sång". Publicerad i Svenska Dagbladet 170407. LÄNK.
