Kritikern Björn Kohlström om "Att omfamna ett vattenfall" (5 nov 2020)
"Det sätt dessa båda unga kvinnor tar sig an världen kan förstås erinra om hur den unga Birgitta Stenberg skrev sitt mästerverk Kärlek i Europa. Inte enbart för att titeln, Att omfamna ett vattenfall, är en allusion till Stenbergs knarkkompis Paul Andersson, utan här finns något av samma kombination av friskt vågat hälften vunnet inför tillvaron. Det mod Stenbergs romanfigurer visade finns också i Idas roman, hos både June och 2000-talskvinnan. Båda skildrar risktagande, och det vackra i det våldsamma (och vice versa), och lockelsen i att utsätta sig för faror – eftersom det är så frestande att våga språnget mot det okonventionella. Här handlar det mindre om att leva och mer om att uppleva.
En premiss för romanen är en anteckning som berättaren plitat ned i en av Anaïs Nins dagbokstutgåvor, att hon vill skriva en bok om June. Men är det här en bok om June? Ja och nej. Väldigt lite finns skrivet om henne, och de biografiska noteringarna är lätträknade i den här romanen. Samtidigt blir det ett porträtt där June levandegörs dubbelt upp som ett slags spöke eller sokratisk daemon (inre röst) till berättaren. Då blir frågan ”vad skulle June ha gjort?” mindre barnslig, och mer en fråga om att reclaima hennes funktion som musa åt både Miller och Nin: hon blir också Idas musa, och ges därmed mer integritet och agens i sin egen berättelse.
[...]
Sex är drivkraften i båda berättelserna, men samtidigt gestaltas sexet på ett närapå kyskt och avdramatiserat plan. Så fungerar omslaget också på ett finurligt sätt, med Tamara de Lempickas berömda porträtt av Suzy Solidor, samtida med June (och vars öde kan vara värt en egen roman?). Hennes leende är både förföriskt och oskuldsfullt, och lite så fungerar också Idas stil: lika fullt av sötma som av fördärv.
Det är en stil som pendlar mellan det rastlösa och det rofyllda, i en väl avvägd berättelse. Ja, för det blir frågan om en berättelse, även om det är två berättarplan och två historier. Men de görs parallella, utan att det känns långsökt eller krystat. På samma sätt lyckas hon skapa en atmosfär som är desillusionerad men inte cynisk. Det här sättet att skriva, som bryter mot det konforma och rumsrena, fungerade som en språngbräda i tidskriften Const Literary (P)Review som Ida var med om att starta 2012, där texterna präglades av just förmågan att gå sin egen väg (minns bland annat Lidija Praizovics famösa text om Biskops Arnö).
Denna spänstiga men obehärskade roman är självständig, men även om det på ytan är ett experimentellt sätt att berätta är det samtidigt en lättillgänglig bladvändare. Trots de svåra erfarenheter som skildras är det en ljus, hoppfull och optimistisk roman, om hur viktigt det är att kunna bita ihop till smärtan går över.
