IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension:Det vi förlorade i elden(Svenska Dagbladet) 170325

Bokrecension:Det vi förlorade i elden(Svenska Dagbladet) 170325

På performancefestivalen End fest på Kungliga operan häromveckan visades en slags guidad meditation. Det var koreografen Anne Juren som med släpig röst tog sig in i de liggande besökarnas kropp: kröp runt innanför bröstbenen, drog i senorna, sög på ögongloberna. Det var omtumlande men också befriande, som en påminnelse om att kroppen bara är just det, en kropp. Att tyngdlagen inte enbart leder oss neråt. Att om vi bara har koll på själen måste vi inte klamra oss fast vid det andra – köttet – runt omkring.

Verket påminde mig om Mariana Enriquez novellsamling. Den plöjer hänsynslöst genom läsaren och rotar runt i våra kroppar. Ingenting lämnas heligt.

Enriquez, född 1973, tillhör den yngre generationen argentinska författare. Hennes noveller har publicerats i nordamerikanska hajpade tidskrifter som McSweeney’s. Man kan se henne i en latinamerikansk tradition av magisk realism, men det finns också likheter med skandinaver som danska Dorthe Nors eller John Ajvide Lindqvist. Novellerna som nu kommer på svenska – och samtidigt på ett 20-tal andra språk – rör sig i gränslandet mellan thriller och ”skräckel”. Hennes stil varvar samhällskritik, humor och psykologiska porträtt. Texterna är aldrig ren skräck, men ändå vågar jag inte läsa när jag sitter ensam hemma på natten.

Den första novellen i samlingen inleder starkt med en pojke som bor i ett gathörn med sin knarkande mamma mitt emot den högutbildade berättaren. Skarven mellan den extrema fattigdomen och rikedomen är högst närvarande. Det fortsätter i samma anda: Barn röker, inflationen skenar, helgon tillbeds, fnissiga tonåringar blandar alkohol och Rohypnol. Något oroväckande vilar över texterna, en kuslig stämning. Det oklara är bara var problemet ligger: är det internt eller externt? Vi leds förbi våld i olika former, inte minst mot barn – även antydan om sexuellt våld. Men författaren frossar inte i våldsscenerna, de upplevs mer som faktiska skildringar: såhär vidrig är vår värld. Blunda inte.

Det är i de inre psykologiska undersökningarna som Enriquez prosa är allra starkast. Talande nog har hon har valt ett citat av poeten Anne Sexton som introduktion: ”I am in my own mind. I am locked in the wrong house.”

I novellerna lämnas vi ständigt i osäkerhet om berättarnas fängelsen är verkliga eller inbillade. Som i novellen om den 11-åriga flickan som försvinner i ett öde-hus, där allt utom en enda mening antyder att något övernaturligt har ägt rum. ”Eller så hade vi sett någonting så fruktansvärt att vi var i chock”. Är allt det fasansfulla något paranormalt, eller hjärnans överlevnadsstrategi? Läser vi om spöken eller depression – kan det vara så att det är samma sak?

De ofta opålitliga berättarrösterna balanserar på gränsen till galenskap. Inte sällan för att slippa ta tag i sin livssituation med missnöje över boende, förhållanden eller arbeten. Någon annan får ta smällen istället, och gränsen mellan offer och förövare, frisk eller sjuk luckras upp. I Enriquez värld finns det ingen som är helt psykiskt ”frisk” – vad det nu betyder.

Mariana Enriquez är också skicklig när det gäller att få med de där små detaljerna, som ger texterna liv. Nedkladdade skolspeglar, tankar kring hur inoljat kött smakar bättre på porslin än trätallrikar. Ofta är hon också rolig.

I de korta novellerna bygger hon effektivt upp en stämning bara för sedan lämna läsaren därhän när den kulminerar. Ibland blir det lite väl snopet. Andra gånger är samma teknik effektfull, känns motiverad – och inte bara snål.

I titelnovellen väljer kvinnor att bränna huden på sina kroppar som en reaktion på hur mellan 40-100 000 kvinnor under 15- och 1600-talets inkvisitioner brändes för att de anklagats för vara häxor. Kvinnorna gör nu såren till en stolthet. De gör sig ”fula” för att ta avstånd från männens krav, bär ärren som ett sätt att tillbaka sin kraft.

Metoden att bränna sin egen hud formligen osar dystopi, men samtidigt hopp. Det får mig att tänka på att om vi, för att återvända till det inledande Anne Sexton-citatet, ”är inlåsta i fel hus” – ja då är det bara att ta sig därifrån. Kanske är vi inte tokiga som känner oss obekväma i det här samhället. Kanske lever vi en sjuk värld.

LÄNK

Bokrecension: Martina Montelius - Ibland är man lessen ibland är man glad (Tidningen VI) vår 2017

Bokrecension: Martina Montelius - Ibland är man lessen ibland är man glad (Tidningen VI) vår 2017

Intervju: Konstnärsduon Cooper & Gorfers fotografi (Fotografiska magasin) - mars 2017

Intervju: Konstnärsduon Cooper & Gorfers fotografi (Fotografiska magasin) - mars 2017