Bokrecension: Martina Montelius - Ibland är man lessen ibland är man glad (Tidningen VI) vår 2017

I Martina Montelius nya roman får vi i jagform följa en kvinna runt trettio, som arbetar i Djursholm som personlig assistent. Snart inser vi att hon har stora psykiska problem. Hon anser att hennes dotter borde trösta henne mer, och klarar inte alls av det otroligt påfrestande ansvar varje förälder bär: att ge och älska, villkorslöst. 

Vi möter kollegan Åke i några korta kapitel. Han framstår allt mer som en narcissist, sociopat. Vi får tränga in i hjärnan hos en person som anser att kvinnor bara är bra för att föda barn, och vars ideal är en kvinna som han hjärntvättat till lydnad. 

”Ibland är man lessen” tvingar oss att försöka förstå oss på människor som finns mitt ibland oss. 

Kanske är lycka något så enkelt som en känsla av kontakt, med världen, universum, andra människor. Inget av det här återfinns för människorna i boken. Romanen är underhållande, men jag hade önskat mig lite tydligare inramning, nu är det väldigt fragmentariskt. 

Den typiska Montelius- humorn finns i boken, även om den är mer nedtonad än i tidigare böcker. Det är smart, för nu får skämten mer effekt än när de strösslas helt fritt. 

PUBLICERAD I TIDNINGEN VI VÅREN 2017