IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Melissa Broder – So sad today (Svenska Dagbladet) 170227

Bokrecension: Melissa Broder – So sad today (Svenska Dagbladet) 170227

sosadtoday

Det är en dröm att få samma medkänsla för psykisk som för fysisk sjukdom, konstaterar poeten och komikern Melissa Broder. Hennes ångest ligger och pumpar konstant. Och under den, en depression: ”Om det enbart var fysiskt, skulle jag kanske vara snällare mot mig själv. Jag kanske till och med skulle kunna älska mig själv lite grann.”

Melissa Broder är en missbrukarpersonlighet av rang. Som hon själv skriver, hon lyckas bli beroende av allt. Från alkohol, droger, cigaretter, nikotintuggummin, ångestdämpande och sötningsmedel – till internet. Men på Twitter ger det något positivt.

Hon startar det anonyma Twitter-kontot ”@sosadtoday” där hon berättar om sin psykiska tillstånd. Snart blir sidan inte bara ett sätt för henne att må bättre när hon rensar känslor ur kroppen genom att trycka på ”tweet”. Den blir också ett sätt att möta och få kontakt med andra människor. Sidan växer och blir populär. Dopaminet från uppmärksamheten tvingar henne att dyka ännu djupare in i sig själv, och i förlängningen, att rensa ut ännu mer.

”Jag kände mig populär på grund av min egen uppriktighet. /.../ Ju uppriktigare jag var, desto mer kunde folk relatera.” Därför frågar hon sig själv varför vi inte erkänner vår rädsla och svaghet mer öppet?

 

Essäsamlingen ”So sad today” är en förlängning av Twitter-kontot, där Broder med smart humor och på ett lättläst vis blandar ångest, sex och samtid. Twitter är en poets och komikers ultimata sociala medium, lämpat för intelligenta one-liners. De rappa meningarna gnistrar i essäerna, som när hon chattar med sitt andliga högre jag som säger åt henne att ”hon borde skicka nakenbilder till Gudsljuset”.

Essäernas titlar är underbara. Vad sägs om ”Kärlek i chakranas tid”, ”Jag gjorde quizet ’Är du beroende av internet?’ och vann.” Eller ”Älska som om du försöker fylla ett omättligt andligt tomrum med en annan människa som kommer att kvävas därinne”.

Ofta är liknelserna briljanta, som den om hur män och kvinnor förhåller sig till spår av avföring i toaletten: en symbol för de fundamentala skillnaderna i förväntningar som ställs på de olika könen i samhället. Omslaget är också tilltalande som en blank karamell. Schamaner, kristaller och yoga blandas med amfetamin, antidepressiva läkemedel och dagsfyllor.

Med total ärlighet bearbetar Broder sin skam och skuld. Som när hon berättar att hennes kräkfetischism bottnar i att modern bara visade henne ömhet som barn när hon var magsjuk.

Essäerna växlar mellan djupt och tramsigt med en enkel axelryckning, som om allt var samma sak – bara olika former för att uttrycka samma idéer.

Och det är det ju, skulle jag vilja hävda – så länge det är genuint. Ena stunden skriver hon: ”Jag håller fittan renare än feeden”, nästa: ”Havet ger mig prestationsångest med sin fridfullhet” och ”allt som är naturligt, allt som är rent – dömer mig”.

Hennes humor förmedlar den stora lärdomen av att läsa den här essäsamlingen: var autentisk, och vinn. Skoja om dig själv och berätta dina hemligheter, så behöver du inte vara orolig för att bli ”avslöjad”.

Allt är omedelbart, ocensurerat, som i ett Twitterflöde där kan man slänga ur sig grejer. (Eller är det bara jag som använder sajten som en papperskorg för olika osorterade idéer som dyker upp i huvudet?) Ska du ge en present till en kvinna mellan 15–40 är Melissa Broders bok ett givet val.

För att besvara frågan om varför vi inte alltid är så här ärliga tror jag att det beror på att vi lever i ett patriarkalt samhälle. Ett som idealiserar stoicism. Vi lever i illusionen om att självständighet är målet. Det är min övertygelse att själva idén om oberoende är en illusion. Att vi alla är beroende av varandra, både i liten och stor skala. Det är den som vågar lägga huvudet på stupstocken, vågar visa sig svag som är starkast av alla. Det är den sårbara, råa ärligheten som paradoxalt nog gör en osårbar.

Jag vill hävda att vi lever i en ny tid där vi inte längre behöver känna kulturellt kodad skam och skuld, känslor som håller oss fångna. Där det är okej för kvinnor att visa sina riktiga jag, och inte anpassa sig till mäns regler och normer. En tid där vi ser vår egna svagheter som guld som vi kan dekorera vår brustna keramik med. Det trasiga är vår skönhet, inte vår brist.

För att citera Rumi: ”Det är genom såret som ljuset når in i oss”, eller Leonard Cohens mer kända variant: ”Det är i glipan som ljuset sipprar in”.

Ida Therén

Publicerad i Svenska dagbladet 27 februari 2017

Intervju: Konstnärsduon Cooper & Gorfers fotografi (Fotografiska magasin) - mars 2017

Intervju: Konstnärsduon Cooper & Gorfers fotografi (Fotografiska magasin) - mars 2017

Bokrecension: De ofria av Janne Lundström (Svenska Dagbladet) 170222

Bokrecension: De ofria av Janne Lundström (Svenska Dagbladet) 170222