IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Johanna Ekström – Dagbok. 1996-2002 – SvD 160906

Bokrecension: Johanna Ekström – Dagbok. 1996-2002 – SvD 160906

"Dagbok. 1996–2002” är Johanna Ekströms oredigerade dagbok, skriven mellan 26 och 32 års ålder. Under de här åren lever Ekström i en av livets parenteser: hon är vuxen, har en karriär och ett kärleksliv, men inte några barn som pockar på uppmärksamhet. En lucka där patriarkatet, i Ekströms fall, knappt påverkar. En sorts frihet, fast den för många, även för Ekström, störs av naggande tankar på möjliga barn.

Dagboken blir på sätt och vis en förlängning av Ekströms förra bok, en uppgörelse med familjen och föräldrarna: författarna Per Wästberg och Margareta Ekström. De dyker upp även här, i dotterns reflektioner kring hur familjerelationerna präglat henne. Hon tar också små steg mot att knyta an till sin judiska bakgrund. Fokus ligger dock på kärlekslivet med den äldre konstnären ”X” – ett förhållande som i början av dagboken är nytt, men mot slutet står i upplösning.

Enligt dagboken tillbringas dagarna med skapande, fantastisk mat och resor över hela världen: Karibien, Kuba, San Fransisco, London, Paris. Trots att jag är jämnårig med dagbokens Johanna och lever i samma stad, känns det som att läsa om någon lika avlägsen som Beyoncé. Ekström är förmögen, har både gallerist och förläggare, otaliga böcker och konstutställningar bakom sig. Släkten äger fastigheter och tillhör Sveriges absoluta kulturaristokrati. Trots, eller kanske just på grund av detta, blir det ganska enformigt.

Det är synd, för i den här boken finns många textdiamanter. Johanna Ekström har en skarp blick för detaljer, bilder av rum, ögonblick, människor (”Hans lugna, tålmodiga ansikte ser ut att vara uppbyggt av kuber.”). Det råder inga tvivel om att det är en erfaren författare som skriver. Rösten är säker, poetisk. Mina tankar går ofta till Anaïs Nin, hennes dramatiska men också kontrollerade stil, den duktiga flickan som är en fladdrande romantiker inombords. ”X får inte kyssa mig ikväll. Min mun är alldeles för full av ord. Kysser han mig kommer de att tryckas ner i halsen.” Ja, vissa citat skulle rentav kunna vara tagna ur Nins dagböcker: ”I mig finns en stark intensitet, skaparkraft, sensualism som jag ibland är skygg inför.” Sensuell – ett ord Ekström medger att hon överanvänder i dagboken – är samtidigt en bra beskrivning av stämningen i dagboksinläggen: en medling mellan kropp och ande, mellan längtan och kontroll.

Starkast blir boken i textmötet med den tjugo år äldre Ekström, som kommenterar vissa inlägg i blått. Hon reflekterar över sprickorna i sina gamla texter, det osagda, osanningarna. Det man intalar sig själv på ett medvetet plan, medan det undermedvetna säger något annat. Som hon själv frågar sig i dagbokens början: ”Finns transparensen bara i de konstformer som inte håller på med ord?”

De blå kommentarerna är korta, men ofta eleganta: ”Jag saknar tyngd, är för oerfaren. Min styrka är min hastighet. Inte vikten. Inte än.” Det finns en spänning, inte bara i form av ålder utan också i livet före och efter att hon så småningom får biologiska barn. Som Ekström uttrycker det är rädslan som yngre att gå förlorad, medan hon som mor känner behovet att lämna spår efter sig, så att barnen ska hitta hem. Jag hade önskat ännu mer av det blå textmötet.

Jag är kluven inför det här projektet. Glad för att en kvinna får publicera sin historia om Stockholms konstliv under det dynamiska 1990-talet (konstnären Annika von Hauswolff, gallerister som Christine Lund och Lars Bohman finns bland de många kulturkändisar som passerar förbi). Samtidigt öppnar det upp till diskussion: vem får tala, vems vardag är intressant? Hade den här boken publicerats om den inte innehöll kända namn, och om Ekström inte var en maktfaktor i kulturvärlden?

Om inte annat kommer ”Dagbok. 1996–2002” i alla fall kunna bli en guldgruva för framtida kulturhistoriker. Det är också imponerande, modigt, att en författare med hög integritet blottar sina innersta tankar. Kanske finns någon form av värde i att låta dagboken publiceras i sin helhet, oredigerad. Det går att under läsningen sjunka in i en meditativ stämning utan att de specifika texterna betyder särskilt mycket var och en för sig. Helheten, tillståndet som upplevelsen ger, är själva verket. Samtidigt finns här, ärligt talat, alltför många sidor fyllda med resor, måltider och drömbeskrivningar som jag helst skummar igenom. En förkortad version skulle kunna vara en riktig bomb. Nu blev det snarare en pysande ballong.

IDA THERÉN

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET 6 SEPTEMBER 2016

TV: Breaking news med Filip och Fredrik

TV: Breaking news med Filip och Fredrik

Recension: Jan Guillou – Äkta amerikanska jeans – Svenska Dagbladet 31 aug 2016

Recension: Jan Guillou – Äkta amerikanska jeans – Svenska Dagbladet 31 aug 2016