IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension: Jan Guillou – Äkta amerikanska jeans – Svenska Dagbladet 31 aug 2016

Recension: Jan Guillou – Äkta amerikanska jeans – Svenska Dagbladet 31 aug 2016

guillou

an Guillou fortsätter sin genomgång av den svenska samtidshistorien. ”Äkta amerikanska jeans” är sjätte delen i romansviten ”Det stora århundradet”, om den påhittade familjen Lauritzen – inspirerad av Guillous egna släkt. Planen är tio böcker, där författaren själv kommer att närma sig 80 vid sista boken.

Här möter vi Eric, som liksom författaren själv är född 1944. Han rör sig från barndom till tonår, i takt med att 50-talet rullar framåt. Det påminner en aning om ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”: Eric tycks genomleva allt som vi brukar förknippar med 50-talet.

Han växer upp i en överklassfamilj i ”Saltis”. Industrimagnaten till morfar tar Eric till sig, försöker få honom att ta över familjeföretaget. För att ge honom rätt erfarenheter får han följa med på en resa genom Afrika, med ”Mörkrets hjärta”-vibbar. Morfarn är visserligen höger, men han är också anti-imperalist, konstaterar författaren, och lyfter fram hur han snackar swahili och stöttar frihetskamperna.

Efter att mamman lämnat styvfadern Harry – som misshandlat Eric varje kväll efter maten – tvingas de utblottade flytta till en lägenhet i stan, lagom till att Eric börjar Vasa Real. Eric börjar lyssna på Elvis och inser att han är son till en fransk diplomat och vicomte. Övermänniskan som blivit ett signum för Guillous romaner återfinns även här: Eric är tidigt utvecklad, populär, smart, otroligt bra på simning – mot slutet närmar han sig OS-nivå. Han är en idealman, förutom något som ligger och bubblar, under ytan, efter alla åren med ”eftermiddagenstryk”. Jag hade gärna sett att den psykologiska delen utvecklades ytterligare.

Porträttet av mamman är komplext och bra. Hon ser först passivt på hur sonen misshandlas. Tills hon en dag lämnar Harry, skaffar jobb och blir utsatt för fördomarna en ensamstående mor på 50-talet tvingas möta. Hon blir en hjältinna som klarar sig och barnen ur alla knipor. Samtidigt lider hon av en osympatisk snobbism, där hon ser ner på alla som är medelklass – trots att hon själv bara har råd att äta blodpudding till middag.

Överklassens obotliga självförtroende svävar över berättelsen. Sammanhållningen agerar som en magisk hand, som rättar till alla fel och problem. Där de andra barnen som köpt stulna skivor åker ur skolan och måste börja jobba, får Eric en advokat och en dyr internatskola där alla pratar likadant som han gör. När mamman lämnar sin våldsamma man och blir ensamstående lyckas hon få jobb som Sveriges första hovmästarinna – eftersom hon vet hur man för sig, efter uppväxten på Djursholm.

Läxan boken ger är: inget kan krossa någon som pratar rätt, som har rätt efternamn, som är med i rätt seglarklubb.

Är det här Guillous memoarer? Bokens handling är som en kopia av författarens Wikipediasida. Berättarjaget leker också med tanken att allt är sant, i de brev till mostern Johanne, kritiker på Dagens Nyheter, som dyker upp emellanåt i boken. De är skrivna 1968, mitt under brinnande politisk revolt, då den unge författaren har skickat delar av boken som vi läser till mostern för henne att kommentera. Jaget konstaterar att boken om en överklassuppväxt inte skulle falla i god jord, i en tid när till och med Centern ville ha ökade skatter. Han bestämmer sig för att stoppa den i skrivbordslådan i femtio år. Tills i dag. Som läsare vet vi inte om det är en lek med verkligheten, ­eller sanning. Men en hel del spekulation är att vänta.

Boken är skriven med barnets röst, som blir mer och mer avancerad ju äldre han blir. Jag är inte helt förtjust i idén. Ofta är barnets frågor om vuxenvärlden övertydliga och det kan bli en aning banalt. Som läsare sitter jag genom de fyrahundra sidorna och förundras över hur en författare kan skriva så många romaner, men inte verka bry sig det minsta om gestaltning. Här är det tell, inte show, för hela slanten. Det går undan, ingen tid att stanna upp och måla upp miljöer. Fokus ligger på action. Det är en manlig chicklit som blandar historia, sport, krig, slagsmål och tjejer. Utstuderad dramaturgi uteblir, till förmån för ”och sen… och sen… och sen….”. Bollar lämnas utan att plockas upp igen, texten sprätter vidare och det är fullt ös, men det bränner sällan till.

IDA THERÉN

LÄNK

Bokrecension: Johanna Ekström – Dagbok. 1996-2002 – SvD 160906

Bokrecension: Johanna Ekström – Dagbok. 1996-2002 – SvD 160906

Radio: Medverkan i P4 Extra – 30 aug 2016

Radio: Medverkan i P4 Extra – 30 aug 2016