IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Is av Anna Kavan (Svenska Dagbladet) 161126

Bokrecension: Is av Anna Kavan (Svenska Dagbladet) 161126

anna kavan is

Is, Författare Anna Kavan

”Is” utspelar sig under mänsklighetens sista dagar. Permafrost och radioaktivitet breder ut sig över jordens yta. Det finns inget ljus i tunneln. Alla ska dö.

Berättaren är en man med en hög position i samhället, som tillbringat många år utomlands. Han söker boken igenom efter en ung flicka. Hon har elfenbensvit hud som en Joseph Conrad-figur, det blankaste håret i världen. Berättelsen, som är skriven på 1960-talet, påminner om samtida datorspel med en huvudperson som rör sig genom en apokalyptisk värld, i jakt på ett oklart mål.

Den nukleära vintern sprider sig över hela planeten, privata arméer dyker upp, civilbefolkningen tar desperat kommandot. Nyheter censureras, barn och hundars huvud spetsas på vimplar – en annan referens som får mig att tänka på Conrads ”Mörkrets hjärta” – och kylan ger människorna skinnflådda ansikten, förlorad hörsel. Vi får inget namn på någon, och den ständigt bristfälliga informationen i romanen i kombination med känslan av ödesmättad fara ger en Kafkaartad stämning.

”Is” översattes till svenska redan på 1970-talet, men kommer nu med nytt förord av Helena Fagertun. Det engelska originalet publicerades 1967, bara året innan Kavan – som egentligen hette Helen Edmond – gick bort, efter år av återkommande depressioner och heroinmissbruk. Många har också kopplat romanen just till missbruket, och den albinovita tunna flickan till en drog. Berättaren besitter en längtan efter att äga henne, trots att hon ständigt smiter undan. Han förstår inte själv varför han fortsätter jaga, varför han inte kan tänka på något annat än henne. ”Allt annat var likgiltigt.”

I jakten på flickan möter berättaren en annan man, vi kan kalla honom Vakten, som är romanens tredje tydligt utmejslade figur. Också han är besatt av flickan. Vakten framstår först som ond, men i takt med att vi kommer längre in i bokens mörka hjärta inser vi att berättaren är opålitlig, att även han är full av något ondskefullt. Vi kan inte lita på någon, inte ens mannen som ska föra oss framåt, som ska vara vår guide, vårt jag. Båda männen ser flickan som sin egendom. Hennes enda funktion blir att föra männen samman. Männen i sin tur framstår som tvillingar, en patriarkal mur över den unga flickans skörhet.

Romanen bär på en subtilt sadistisk underton. Berättaren drömmer om flickan som ett hjälplöst offer – han njuter av fantasin och tänder på blånaden på hennes silkeshud. Under bokens gång blir hon slagen, kidnappad, våldtagen och mot slutet, anar vi, antagligen mördad. Av berättaren, som intalar sig själv att det görs av barmhärtighet. Det påpekas gång på gång att flickan är van att underkasta sig, efter en uppväxt med en sadistisk mor. Att hon sett sig som ett offer hela livet.

Hon vill döda berättaren, hon är rädd för honom. Ändå gör hon sig tillgänglig, så att han kan finna henne. Objektifieringen är nästan parodisk: hon bär bara en tunn klänning i kylan, är naken undertill. Flickan darrar som venetianskt glas, hon beskrivs som andelik. Ändå känns det aldrig fånigt, utan rått, obehagligt.

När en kvinna skriver om en flicka på det här sättet läser jag det annorlunda än när en man gör det. Jag läser det mer som en kommentar, än en pornografisk fantasi.

Vi lever i en tid som hatar kvinnors inre liv så mycket att vi idealiserar bedövade ansiktsuttryck, där botox får vuxna kvinnor att se ut som vaxdockor utan förmåga att visa känslor eller empati. Misogynin som många kvinnor internaliserar, rädda att skrämma män som dallrar av skräck när de inte längre kan styra och ställa utan att bli ifrågasatta. En slät yta skrämmer ingen. En diskussion om idealiseringen av den ofarliga, flickan – den perfekta projektionsytan för vuxna män och dominanta fantasier – blir då mer relevant än någonsin. När ska vi sluta vara rädda för kvinnor, för kvinnlig kraft? Kvinnlig ilska?

Det, i kombination med temat med klimatförändringarna, ger romanen en närmast profetisk dimension. Kanske är den ännu mer aktuell idag än när den först kom ut. Men, det är viktigt att minnas – även om jorden möter sin dödsdom i boken, kommer planeten att finnas kvar. Det är bara människan som dör. Med ett ynkligt stön, ingen smäll.

Räddningen för flickan – precis som för naturen – hade varit kärlek, i stället för dominans och våld. I ”Is” är det för sent.

Men kanske, tänker jag, är det inte för sent för oss.

IDA THERÉN

PUBLICERAT I SVENSKA DAGBLADET 26 november 2016

Bokrecension: Vad ska en flicka göra - Annika Lantz (Svenska Dagbladet) 161218

Bokrecension: Vad ska en flicka göra - Annika Lantz (Svenska Dagbladet) 161218

Bokrecension: Christina Herrström – Denzel (Svenska Dagbladet) 161118

Bokrecension: Christina Herrström – Denzel (Svenska Dagbladet) 161118