Vi lever i en tid som hatar kvinnors inre liv så mycket att vi idealiserar bedövade ansiktsuttryck, där botox får vuxna kvinnor att se ut som vaxdockor utan förmåga att visa känslor eller empati. Misogynin som många kvinnor internaliserar, rädda att skrämma män som dallrar av skräck när de inte längre kan styra och ställa utan att bli ifrågasatta. En slät yta skrämmer ingen. En diskussion om idealiseringen av den ofarliga, flickan – den perfekta projektionsytan för vuxna män och dominanta fantasier – blir då mer relevant än någonsin. När ska vi sluta vara rädda för kvinnor, för kvinnlig kraft? Kvinnlig ilska?