Bokrecension: Empatiproven – Leslie Jamison (Svenska Dagbladet) 161231
Empatiproven. Essäer. Leslie Jamison
En tid i fängelse, självskadebeteende och ett jobb som försökskanin för läkarstudenter. Leslie Jamison testar olika levnadssituationer för att förstå andra människor. Ida Therén har läst en otroligt bra bok om empati och dess gränser.
"Empatiproven” är en personlig essäsamling av den amerikanska författaren Leslie Jamison. Jamison har kallats Joan Didions och Susan Sontags barnbarn, och här finns mycket som påminner om de båda essästjärnorna: om Didions melankoliska miljöbeskrivningar och närhet till känslan, och om den intellektuella skärpan i Sontags iakttagelser.
Samtidigt tillför Jamison i de här texterna som kretsar kring empatin och dess gränser en egen udd. Och hon använder en egen metod, där hon för att förstå andra människors livsbetingelser provar hur det är att leva deras liv. Hon rör sig i mycket olika miljöer: möter personer som lider av inbillade sjukdomar, kämpar med ultralöpning, och lever i ett fängelse. Men hon behandlar också ämnen som kvinnors skam för sitt egna lidande, något hon skriver om som ett slags ”post-lidande”.
Vad innebär det att försöka leva sig in i en annan människas liv, vilka risker löper den som gör det? Jamisons är medveten om att hon kan råka exotifiera de hon möter, eller hemfalla till sentimentalitet, och hennes rädsla för just detta finns ständigt närvarande i hennes texter. Liksom en återkommande fråga om hur man skriver om smärta – särskilt kvinnors sådan – utan att göra den till en fetisch.
Vår samtid är besatt av kvantitet: antal träningspass, arbetstimmar och gilla-markeringar. Men hur mäter man kvaliteten i dessa upplevelser? Just den frågan dyker upp i den första essän, där Jamison tar ett arbete som går ut på att låtsas vara sjuk och bli bedömd av läkarstudenter. Som utvärdering ska hon markera i ett formulär hur väl studenten visat omtanke. Men hur mäta detta, deras nivå av empati?
Det finns en Ainbusk Singers-låt som jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag älskar. ”Se mig för här är jag / låt mig få komma nära” sjunger Josefin Nilsson med sin vackra gotländska dialekt, och fortsätter ”Älska mig / för den jag är”. I grund och botten är det detta empati handlar om: att bli sedda, för den vi är.
Det sägs ofta att barn som bråkar eller spexar eller gråter för att locka till sig förälderns blick ”bara gör det bara för att få uppmärksamhet”. Jamison tar upp samma tendens vad gäller hur vi pratar om kvinnors självskadebeteende, och anorexia. Men, undrar hon, är det så fel att vilja ha uppmärksamhet, och är uppmärksamhet så ”bara”. Vill vi inte alla bli just sedda?
Jamison förskönar heller aldrig sig själv utan berättar naket om sina ätstörningar, sitt självskadebeteende, och att hon dricker (för) mycket.
Jamison har en egen röst och ton, med spår av såväl Rebecca Solnit, Hunter S Thompson, och Ernest Hemingway som Sylvia Plath. I sin förföriska ärlighet glider hennes texter ned ganska enkelt, perfekt balanserade mellan god smak och välgörande innehåll. Hon kan skriva om högst personliga ämnen, som att göra abort, utan att bli påfrestande privat.
Jamison förskönar heller aldrig sig själv utan berättar naket om sina ätstörningar, sitt självskadebeteende, och att hon dricker (för) mycket. (Missbruk är för övrigt temat på hennes kommande essäbok.) Jag kan inte låta bli att tolka hennes våld mot den egna kroppen som är sätt att matta av en stark förmåga till empati. Tänk, att vi lever i en värld där folk ska känna att det är fel på dem för att de lever sig in i andra människors situation. Så sorgligt, det är.
Samtidigt, ska det sägas, är inte detta lidande huvudsaken i den här boken där ämnet aldrig offras för att jaget ska få ta plats. Jamison lyfter alltid tankarna till ett högre plan där de är intressanta, även utanför det privata. Och ”Empatiproven” är, kort sagt, en otroligt bra bok.
IDA THERÉN
