Läs mer om mig här.
All in BOKRECENSION
“Jag är tårögd nästan hela första halvan av Aleksa Lundbergs memoarer “Bögtjejen". En hel uppväxt av mobbning, våld och en omgivning som inte alls vill eller kan visa förståelse och medkänsla, destilleras till korta, kärnfulla meningar. Varenda ord känns som om det slitits ur hjärtat, genom en öppen hals och ut på pappret. “
Nathacha Appanahs prisbelönta roman ”Våldets vändkrets” behandlar i romanens form den sköra gränsen mellan att vara inne i samhället och utanför, att vara medborgare eller illegal.
De senaste åren har diskussionen kring alkoholens inflytande i samhället fått ny luft, i takt med att särskilt kvinnors drickande har ökat radikalt. En av dem som pratar om drickandets baksidor – trots risken att stämplas som en torr förbudsivrare – är den unga amerikanska författaren Leslie Jamison. Hon är cool nog att inte verka präktig.
“Semestervänlig och lite kort – men den får in en hel del mellan pärmarna. Lena Ackebos nya roman handlar om snälla Mona som aldrig har satt upp gränser mot omvärlden. En kärleksaffär får henne att tänka lite mer på sig själv – med omvälvande konsekvenser.”
“Hennes debut ”Jaga vatten” är en välskriven, minimalistisk uppväxtskildring om att hitta sig själv som ung kvinna, i ett samhälle där ens sexualitet är en valuta att utbyta med omvärlden.”
Trots de präktiga åsikterna blir serierutorna aldrig torra, utan balanserar hela tiden på en fin gräns till det moraliska och inte sällan långt bortanför ”den goda smaken”. Ibland vet jag inte om det är äckligt, roligt, eller bara sjukt.
Pulver i pappas mungipa, och brända skedar i hans sovrum. Daniel Magariel skriver om en 12-årig pojke vars missbrukande, manipulativa pappa tar till extrema metoder för att skilja barnen från deras mamma.
Wards roman är brutal i sin skildring av fattigdom och rasism. Barnen blir antingen negligerade eller slagna, föräldrarna tar metamfetamin, lillasystern spyr ner hela bilen. Det finns ingen lindring, ingen pardon. Men kanske är sanningen just så brutal och hopplös, och Ward vägrar bara göra den trevlig och lättsmält för medelklassläsare.
I Alkisbarn slungas vi mellan resonemang kring skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, tjafs med Zlatan och matchfixande inom fotbollsklubbarna. Det är väldigt fint hur han på ett lättbegripligt sätt beskriver hur många som är uppväxta i missbrukarhem skapar fiender och överfokuserar på prestation, och jag blir lite rörd mot slutet när han längtar efter att inte bara höra ”vad stark du är” utan också: vad svag du är.
Ofta pratar vi om ”splittrade familjer” som något absolut negativt. Men inte sällan är det tecken på något positivt: att människor känner sig fria att följa det som gör dem lyckliga, och att framför allt kvinnor inte längre är livrädda för att lämna dåliga förhållanden. Det är något nytt. För bara hundra år sedan var att vara ogift mor något av det värsta som kunde hända en kvinna. Nu har vuxna människor friheten att stanna med sin partner eller gå vidare, om det känns rätt på djupet.
Wera von Essens "En debutants dagbok" läser jag som en bok om att vilja bli sedd för sina gåvor och att få vara del av sammanhang där man blir uppskattad. Problemet är att just den längtan är full av ambivalens för en antiauktoritär person med en egen röst, vilket karaktäriserar många bra skribenter.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har läst en bok där två akademikermän beskriver sin masturbation, och det fick mig knappt att höja på ögonbrynen. Bara det är ju ett bra betyg – eller dåligt, beroende på hur man ser på saken.
Om vi hjälper andra för att må bättre själv - är vi då snälla, eller känslomässiga vampyrer?
Att vara barn till en ogift mor. Jag tvekar över att skriva det här, som för att skydda henne. Skammen, vi burit genom generationer. Den svenska hederskulturen, bara några decennier bort.
Vi får komma den komplexa upplevelsen av att vara svart i USA nära, utan att det blir vare sig sentimentalt eller exotiserande. Leva oss in i hur huvudpersonen känner, när den vita klasskompisen inte fattar varför Starr blir sårad när hon säger slapp-rasistiska saker ”på skoj”.
Åsa Moberg berättar hur det var normalt och helt accepterat att manliga chefer försökte ligga med sina anställda. "Sexuella övergrepp var ett begrepp jag inte hört talas om. Företeelsen fanns men inte benämningen." Hon återkommer till det flera gånger. Hur man som kvinna förväntades ta det som en tafflig komplimang, om en berusad kollega tafsade på en.
Jonas lallar runt på jobbet som han halkat in på som praktikant, länge utan skrivbordsplats, dator eller arbetsuppgifter. Det påminner om det klassiska Seinfeldt-avsnittet där Kramer börjar spontanhänga på ett kontor tills han får både kollegor och arbetstider utan att någonsin blivit anställd.
En sak som jag insett mer nyligen, är att trauma inte behöver vara en enorm händelse. Det kan vara något större eller mindre. Det handlar mer om hur det som skett bearbetas. Och för många av oss: vilket stöd vi får att utforska våra känslor. Även de mörka. Johan Ajvide Lindqvists nya roman – den sista fristående delen i en trilogi – är full av sådana trauman.
Jag läser och fascineras av hur bisarrt gubbigt allt verkat vara. Hur det var fullt acceptabelt för en man att kladda en kvinnlig kollega på brösten i hissen, och hur hon förväntades ta emot det som en tafflig komplimang.
Recenserar "Älvsommar" och "Fågeln i mig flyger vart den vill". Den senare handlar om konstnären Berta Hanssons liv. Feministisk historia för förskolebarn! Och så oroligt vacker och poetisk av fantastiska Sara Lundberg.
