IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: The hate U give - Angie Thomas - Svenska Dagbladet okt 2017

Bokrecension: The hate U give - Angie Thomas - Svenska Dagbladet okt 2017

Skärmavbild 2017-10-27 kl. 09.44.06.png

The Hate you give har hyllats och blivit en bästsäljare i hemlandet USA. Det är en revolutionerande rättfram skildring av polisvåld och rasism, i en tid då den vita nationalismen visar sitt fula – men rätta – ansikte. Berättaren är Starr, en sextonåring svart tjej som bor i problemområdet Garden Heights. Hon och syskonen har börjat en helvit privatskola, efter att pappan lämnade gängkriminaliteten. Premisserna påminner om kultserien Fresh Prince i Bel-Air, som också en återkommande referens i boken. Starr lever ett dubbelliv: i skolan är hon cool bara genom att vara svart, samtidigt som hon hela tiden måste passa sig för att vara ”för svart” i hur hon pratar och rör sig. Hemma i Garden Heights får hon inte verka ”för vit” - vilket skulle göra henne till en svikare.

Boken börjar med att Starr bevittnar hur hennes barndomsvän Khalil skjuts av en polis. Författaren Roxane Gay har kritiserat hur vi gärna vill se våld, till exempel i skildringar av sexuellt våld på TV. Men vi möter sällan konsekvenserna. Den här romanen gör just det: skildrar hur mordet påverkar inte bara Starr och hennes familj, utan också staden omkring. 

Min initiala reaktion var att berättelsen var lite schablonartad, nästan som en checklista över aktuell amerikansk så kallad ras-debatt. En bingobricka där man kan pricka av Beyoncé, nae nae-dans, Tupac Shakur, the Wire och hur vänskap avslutas genom att avfölja någons Tumblr-blogg. Men den invändningen släpper jag snabbt. 

Vi får komma den komplexa upplevelsen av att vara svart i USA nära, utan att det blir vare sig sentimentalt eller exotiserande. Leva oss in i hur huvudpersonen känner, när den vita klasskompisen inte fattar varför Starr blir sårad när hon säger slapp-rasistiska saker ”på skoj”. Hur Starr inte riktigt släpper in sin vita överklasspojkvän Chris på djupet, av rädsla att han inte riktigt ska förstå henne, på grund av hennes svarta tillhörighet. Alla de där småsakerna som en utsatt grupp tvingas stå ut med dagligen - så kallade microaggressioner - skildras snyggt, och vi förstår precis varför Starr blir helt slutkörd. (För den som vill lära sig mer, rekommenderar jag boken ”Svart kvinna” som kom ut förra året.)

Romanens svenska översättning är full av originaluttryck på engelska. Det syns redan i titeln - en referens till rapparen Tupac Shakurs definition av begreppet ”thug” (ungefär: gangster) – The HateU Give – med den ungefärliga innebörden: Om skolorna är dåliga och det inte finns jobb, kommer fler tvingas till kriminalitet. Som samhället sår, får det skörda. Logiken förklaras i romanen, på ett pedagogiskt sätt lämpligt för alla åldrar.

Även om det kan kännas kantigt med all engelska i översättningen, visar det att översättaren har känsla för vad som är citat och referenser, och vad som faktiskt går att översätta. Det finns några gränsfall, men jag tänker inte klaga: jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från översättningen av Bret Easton Ellis Glamorama där bandet Cocteau twins blev ”Cocteau-tvillingarna”. Då väljer jag hellre några ”och damn” eller ”aight”, anyday.  

Det finns en större diskussion här kring vad som går att översätta, och inte. Och, på ett djupare plan: går det att förstå - och översätta - en annan kultur. (Eller ens, en annan människa). 

 

The hate you give är inte bara en otroligt rik, realistisk och väl gestaltad skildring av rasism i dagens USA. Det är också en utvecklingsroman, där vi får följa Starrs väg till att våga använda sin röst och stå upp för sig själv och sina medmänniskor. Även om det kan vara läskigt, och i Starrs fall: livsfarligt, då ”tjallare” inte ses på med blida ögon - varken av polisen eller gängledaren King. Men som vi ser i Starrs fall, så kan en persons protester också inspirera andra att våga höja rösten. 

Den är skriven med passion, driven av budskap och berättarlust. Varje ord glöder av frustration, ilska och sorg, men också kärlek, som i: drömmen om samhällsförändring. Det är otroligt befriande att läsa en roman 2017 som verkligen har något att säga. Och jag, som vit läsare, får möjligheten att både bli klokare och utvecklas som människa, genom att sitta ner, hålla käften och lyssna. Dessutom är det underhållande och spännande. Vad mer kan man begära av en roman? Köp den till närmaste tonåring i din omgivning, men missa inte att läsa den du också!

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET OKTOBER 2017 (LÄNK)

Essä: Trotset kan lära oss om oss själva - Mama oktober 2017

Essä: Trotset kan lära oss om oss själva - Mama oktober 2017

Krönika: Grattis på mors dag - Jönköpings-Posten mars 2017

Krönika: Grattis på mors dag - Jönköpings-Posten mars 2017