IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Robert Laul – Alkisbarn – SvD 180407

Bokrecension: Robert Laul – Alkisbarn – SvD 180407

robertlaul

Robert Lauls ”Alkisbarn” har underrubriken ”fotboll, fylla och fajt” och det sammanfattar den här memoaren bra. Boken handlar om ”fajt” på många sätt - ur ett missbrukarhem, klasstillhörighet och ur det egna missbruket. Vi möter Laul, runt fyrtio år och självmordsbenägen. Hans drickande har spårat ur. Sedan får vi följa vägen dit. Robert Laul växte upp i Göteborgsområdet med en pappa som söp hela tiden, och en mamma som snart också drogs in i ett alkohol- och tablettmissbruk. Laul själv fokuserade på att spela fotboll, och sporten går som en röd tråd genom berättelsen där den agerar fast punkt och ofta enda trygghet i kaoset. Det är matcherna som håller honom från att drickandet spårar ut ännu tidigare, och det är intresset för sporten som gör att han sedan får en framgångsrik karriär som reporter på Aftonbladet. 

Boken är skriven med en rättfram sportjournalistisk stil, en slängighet som jag snart vänjer mig vid. Det är svårt att inte fatta tycke och känna medkänsla för Robert Laul, som har betett sig illa – men som undviker bortförklaringar. Lögnerna är en förutsättning för missbruket och ärligheten är enda vägen ur, något han lärt sig från Anonyma Alkoholister (där han nu är aktiv). 

"När jag drack kände jag mig charmerande. Strålande. Viktig. Värdefull. Älskad. Accepterad. Omtyckt. Uppskattad. Delaktig. Betydelsefull. Orädd. Trygg. Hoppfull. Förväntansfull. Säker. Det var som att spruta ren självkänsla rakt in i hjärnan tänkte jag."

Ärligheten syns i hur han erkänner sina misstag, som filmklippet där han dyngrak uttrycker sig nedsättande om den kvinnliga kollegan Jennifer Wegerup – något som så småningom gjorde honom till en av metoo -bevakningens huvudpersoner. Ångern och att han ber om ursäkt gör att memoaren känns genuin – även om han samtidigt gärna framhäver sig själv som förnyare inom den mer professionella sportjournalistiken.

Lauls missbrukspersonlighet aktiveras ytterligare av förändringen inom medievärlden. ”Nu handlade allt om att få lajks och reaktioner på Facebook. Där passade jag in. Jag berörde. Hade åsikter. Syntes, hördes och skapade engagemang. Jag fick egna tv-program. Fler bråk. Hamnade på reklamaffischer. Mer buller. Större byline. Högre lön."

Att sociala medier och bloggar blir en större del av Lauls jobb på Aftonbladet är perfekt för ett ”alkisbarn” som lever på prestation och snabb uppskattning, snarare än en trygg självkänsla i grunden. Knarkandet av lajks och klick gör att han kan fortsätta vara en högfungerande alkoholist som super sig redlös flera gånger i veckan men ändå fortsätter skriva dagen efter, hög på bekräftelsen. Snart börjar han twittra och blogga berusad och bygger upp ett orimligt hat mot kollegan Erik Niva. Gränserna mellan arbete och fritid, berusning och nykterhet flyter samman tills allt brakar ihop, i samband med att fotbollshuliganerna i ”firman” lägger ut fylle-filmer på honom på nätet.

I Alkisbarn slungas vi mellan resonemang kring skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, tjafs med Zlatan och matchfixande inom fotbollsklubbarna. Det är väldigt fint hur han på ett lättbegripligt sätt beskriver hur många som är uppväxta i missbrukarhem skapar fiender och överfokuserar på prestation, och jag blir lite rörd mot slutet när han längtar efter att inte bara höra ”vad stark du är” utan också: vad svag du är. På så vis blir ”Alkisbarn” en reflektion kring mansrollen och vad manlighet är. 

Köp den till din vän eller släkting som gillar fotboll men inte läser så många böcker. Den är lättläst nog att sträckläsas även för ovana läsare, men har ett oväntat djup som kan öka förståelsen för beroendesjukdomar, och till större självinsikt över huvud taget. Laul påpekar att var femte barn i Sverige lever eller har vuxit upp i en familj där minst en förälder dricker för mycket. Jag hoppas att Lauls berättelse kan påverka åtminstone någon av de föräldrarna. Det här är en bok som kan rädda liv.

Recension av Robert Lauls memoarer om fotboll, alkoholism och manlighet. I Svenska Dagbladet 7 april 2018. LÄNK

Essä: Hylla Martin Luther Kings minne genom att prata om vithet – Jönköpings-Posten 180407

Essä: Hylla Martin Luther Kings minne genom att prata om vithet – Jönköpings-Posten 180407

Intervju: Mona Chalabi för Tecknaren (mars 2018)

Intervju: Mona Chalabi för Tecknaren (mars 2018)