IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Livet av Åsa Moberg (Svenska Dagbladet) 170827

Bokrecension: Livet av Åsa Moberg (Svenska Dagbladet) 170827

asamoberg

Åsa Moberg var antirasist innan det blev coolt. Hon var gröna-vågare innan alternativ.nu blev ett stort nätforum. ”Livet”, författaren och debattören Åsa Mobergs memoarer, handlar om kärlek, döden, socialdemokratin och dagstidningsintriger. Och inte minst fascinationen inför det enkla livet, nära naturen. Boken går igenom det Åsa Moberg beskriver som sina tre liv: Ett där andra bestämde över henne. Ett där hon var så upptagen med att revoltera att hon inte hann fundera på vad hon egentligen ville. Och ett, som började efter femtio. Då när hon ”äntligen inträtt i det befriande infertila stadiet”.

För dem som tillhör Mobergs generation finns det säkert mycket intressant skvaller. För mig, som inte har någon relation till kulturmän som Harry Schein, blir det ett historiskt tidsdokument. Jag läser och fascineras av hur bisarrt gubbigt allt verkat vara. Hur det var fullt acceptabelt för en man att kladda en kvinnlig kollega på brösten i hissen, och hur hon förväntades ta emot det som en tafflig komplimang.

Moberg skriver ibland om spektakulära ämnen, men aldrig sensationslystet. Som att Gösta Ekman var allvarligt morfinberoende, att hennes sambo Tor-Ivan Odulf kanske var IB-övervakare, och besvikelsen när barndomsvännen Magnus Uggla pratade illa om hennes familj i en krogshow. Eller hur Expressen drev fram det som blivit den stenhårda svenska narkotikapolitiken: ”För mig ser det ut som om Bosse Strömstedts dåliga samvete för att han var en frånvarande pappa kan vara förklaringen till att Expressen blev en plattform för spridning av Nils Bejerots förödande teorier om narkotikans epidemiska smittsamhet.” Det är ord och inga visor. Boken innehåller flera sådana exempel där Moberg, som tidigt var en skeptiker mot kriminaliseringen av cannabis, gått mot strömmen och försvarat rationella faktabaserade argument, exempelvis i kampen mot kalhyggen och kärnkraft.

Jag fylls av ödmjukhet när jag läser om alla gånger Åsa Moberg var den enda kvinnan i mansdominerade sammanhang. Som på en skogskonferens där hon bestämde sig för att klä sig helt i rött – eftersom hon ändå skulle sticka ut som den enda kvinnan bland femhundra (!) män. En utmaning att vara representanten för ”det andra”, det som många minoritetsgrupper går genom idag.

Det är vackert att se hur kvinnorna söker sig till systerskap istället för konkurrens för att stå ut med mansväldet. Vänskapsrelationerna med kvinnor är ett återkommande tema i boken, där äldre kvinnor inspirerar Moberg att våga mer – ibland ställföreträdande för den trasiga relationen med den egna mamman. Bland annat beundrar hon Mah Jong-gänget – där den unga Moberg med textilkonstnärsdrömmar var den första anställda på företaget. Eller vänskapen med Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg.

Åsa Moberg är hård mot andra – men också mot sig själv, och skriver flera gånger om hur svår hon var att leva med. Så envis och självgod. Men var det så? Eller levde hon bara i en tid då en kvinna inte hade annat val, om hon ville vara en människa med all sin komplexitet?

Hon skriver öppet om relationen med Tor-Ivan Odulf som hon levde med från att hon var 17 år, till hans död 1988. Som vuxen kan man ju tycka att det är lite suspekt, men med tanke på hur patriarkatet förtryckt mäns känsloliv och kvävt deras emotionella utveckling kanske det var en rimlig mognadsmatch.

I ”Livet” är det arbetet, samhällsdebatten och relationerna som står i fokus. Så fort det kommer ut på djupare känslomässiga vatten är Moberg snabb att hoppa tillbaka upp i båten. Det finns en kontrollerande dimension i relationen med Tor-Ivan Odulf som bara nämns i förbigående: han tyckte det räckte med en författare i familjen. Åsa Mobergs skönlitterära projekt stannade i byrålådan. Jag tänker på det hon skriver, apropå Simone de Beauvoir: ”Även kvinnliga filosofer kan arbeta utifrån hänsyn till en älskad mans bräckligare självkänsla.”

Ett annat exempel är hur Mobergs livslånga sorg över den ofrivilliga barnlösheten (senare följt av barnbarnslösheten) avhandlas på bara någon sida, medan interna konflikter på Aftonbladet får hela kapitel. Här skulle jag gärna vilja läsa mer. Om såren och sårbarheten även i den kompetenta, intelligenta kvinnan.

Och jag vill säga tack Åsa, för att du tog kampen på vägen hit, där vi befinner oss idag.

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET 27 AUGUSTI 2017 (LÄNK)

Reportage: Författare och psykisk ohälsa - Författaren, #1 2016

Reportage: Författare och psykisk ohälsa - Författaren, #1 2016

Filmrecension: The Square av Ruben Östlund – Dagens ETC – (aug 2017)

Filmrecension: The Square av Ruben Östlund – Dagens ETC – (aug 2017)