IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Filmrecension: The Square av Ruben Östlund – Dagens ETC – (aug 2017)

Filmrecension: The Square av Ruben Östlund – Dagens ETC – (aug 2017)

Skärmavbild 2018-03-14 kl. 10.56.35.png

Hur är man en man i kontakt med sin maskulinitet, utan att vara ett svin? Det tolkar i alla fall jag som den centrala frågan i Ruben Östlunds nya film Rutan. Huvudpersonen, den framgångsrika och skitsnygga museichefen Christian (danska Claes Bang) blir ficktjuvad på sin mobil och plånbok. Han försöker spåra den i förorten, och dras in i en inre James Bond-resa mot sitt egna mörka hjärta.

Samtidigt, i den yttre världen, tappar han greppet om konstmuseet och en marknadsföringskampanj urartar helt i jakt på ”det virala” i sociala medier.  

På ett plan är Rutan en parodisk skildring av samtiden, och mer specifikt: konstvärlden. Samtidigt tolkar jag den uppblåsta konstvärlden mer som en symbol för den extrema formen av det ”civiliserade”. Som i kultur, i förhållande till natur.

Mötet blir uppskruvat i en av scenerna, där uppklädda konstmänniskor i en balsal blir attackerade av den aggressivt ap-lajvande konstnären Oleg (Terry Notary). Det tar oroväckande lång tid innan någon reagerar, när han börjar dra en kvinna i håret och snart försöker förgripa sig på henne sexuellt. Men när en man väl börjat kommer mobben snart. Ropen börjar skalla: ”döda honom”. Östlund tycks vilja påminna om hur tunn gränsen är. Mellan förfiningen och råa bestar som grips av den djuriska instinkten att döda. 

Rutan – en utställning filmen kretsar kring – är en fysisk plats där vi hjälper varandra, en inringad del av gatan där vi kan stå och be om hjälp. En sådan ruta finns redan i min hemstad Värnamo, och det ska bli roligt att se om den dyker upp på fler håll efter den här filmen, som jag hoppas får – välförtjänt – stor publik. 

Filmen är ibland väldigt rolig. Det skulle vara kul att se vad som hände om Ruben Östlund tog steget rätt ut och vågade satsa på styrkan i hans humor istället för att klamra sig fast vid de ”viktiga” ämnena. Ibland är det ju genom humor vi kan nå det viktiga, på riktigt.

Christian är vårt samhälles alfahane, men när allt kommer till kritan – vem är han? Han är pappa på deltid, gullar med bebisar i marknadsföringsmöten i en scen som gav mina äggstockar andnöd (ring mig). Men också: en fegis när tuxedon skalas av och Teslan parkerats. Är han ett däggdjur närvarande i sin kropp eller en zombie beroende av sin mobil-snuttefilt? 

Christian tvingas möta sig själv när han träffar journalisten Anne (Elisabeth Moss). De förenas i vad som kan vara filmhistoriens minst sexiga sexscen (det är med flit). Anne lever med en schimpans, i ett inslag av drömsk magisk realism, åter på temat människa/djur. Anne retar Christian för att han utnyttjar sin maktställning för att få ligga med många kvinnor.

Samtidigt blir hon generat påkommen när hon får motfrågan. Hade du velat vara med mig om jag inte hade min makt? De osynliga signalerna vi skickar ut om makt, potens. Djuret under kulturen. 

Allt det här påminner mig om något jag tänker mycket på. Om det fanns en mer balanserad mansroll, hade maskuliniteten behövt bli antingen förlamad eller toxisk? Om vi kunde prata om maskulinitet som två starka armar som lyfter. Och inte som antingen trycker ner andra - eller står handfallna. Där tror jag många som identifierar sig med maskulinitet vacklar idag. Hur ska man vara man utan att vara ett svin? 

Jag tycker mig ana det här som en oförlöst drift i många som identifierar sig som män. Att få vara ”maskulin”, i en schablonartad bemärkelse. Aktiv. Fysiskt, psykiskt utmanad. Att känna sig behövd, på riktigt, på liv och död – i ett samhälle där många män känner sig överflödiga. Det är en förvirring, och längtan, jag tycker mig se hos de flesta män omkring mig – precis som jag aldrig träffat en heterosexuell kvinna som inte på djupet drömmer om att få vara mer passiv, mer omhändertagen – under lager av skam. 

Hur tillåts vi vara som människor i vårt hyperciviliserade samhälle? Hur hittar vi en gräns, där vi kan må bra, och inte kväva de djuriska, driftstyrda, delarna av oss själva? Det är frågor jag ställer mig genom Ruben Östlunds film, och det är frågor jag gärna vill prata mer om.

IDA THERÉN

PUBLICERAD I DAGENS ETC AUGUSTI 2017

Bokrecension: Livet av Åsa Moberg (Svenska Dagbladet) 170827

Bokrecension: Livet av Åsa Moberg (Svenska Dagbladet) 170827

Bokrecension: Älvsommar och Fågeln i mig flyger vart den vill – Dagens ETC (aug 2017)

Bokrecension: Älvsommar och Fågeln i mig flyger vart den vill – Dagens ETC (aug 2017)