Chris har tidigare inte kunnat skriva eftersom hon kompromissat så mycket i livet att det varit omöjligt för henne att ”inta en position”. Allt eftersom hon skriver blir hon inte bara förälskad i Dick – utan också i sin egen röst.
Chris har tidigare inte kunnat skriva eftersom hon kompromissat så mycket i livet att det varit omöjligt för henne att ”inta en position”. Allt eftersom hon skriver blir hon inte bara förälskad i Dick – utan också i sin egen röst.
Håkan Hellströms låttexter är poesi för fotbollskillar som söker något mer i livet. För min pappas medelålders cd-samlarpolare. För vita innerstadsgymnasister som romantiserar antidepressiva. Och det är väl bra, att det finns. Men att kalla honom en litterär hjälte antyder att man borde läsa fler böcker.
Precis som i många andra Duras-verk befinner sig huvudpersonerna vid kusten. Havet är en kuliss, som lever och spelar in i handlingen. Vågorna och åtrån vävs ihop. En kvinna, som är utstött, verkar leva på gatan. Två män rör sig omkring henne, i en triangulär form som återkommer i Marguerite Duras böcker. Ett tidigare exempel är den voyeuristiska iakttagelsen i Lol V. Steins bekännelser (1964). Böckerna har för övrigt flera gemensamma knytpunkter, som platsen där de medverkande befinner sig: S. Thala.
Jag fick äran att skriva introtexten till katalogen för utställningen "Swedish Art: Now!". Om svensk samtidskonst, på Sven-Harrys konstmuseum våren 2016.
Bokens absoluta styrka ligger i hur det sexuella våldet inte behandlas sensationellt, som en kittlade detalj för läsaren, och sedan lämnas med antagandet att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Det tar inte slut för att Miri släpps från kidnappningen och våldtäkterna upphör. Inte ens när hon är fri, är hon fri.
De aforismlika styckena (”Vi är gifta. Ett bestämt ställningstagande. En förklaring.”) är dessutom skrivna med ett musikaliskt flyt, en förförisk språklig rytm som får en att sukta efter mer. Längre penseldrag av berättande kombineras med korta, intensiva stötar. Det är både intellektuellt och punkigt, avancerat och naivt. En kantig Picasso snarare än en suggestiv akvarell. Det förtjänar att avnjutas med en penna i handen, med pauser för att låta allt sjunka in. Och framför allt, att läsas om, gång på gång. Det kommer jag att göra.
”Sociala medier förstör våra liv”, säger en av de intervjuade i ”American girls”. Men ändå, konstaterar hon, kan hon inte sluta använda dem. ”För då skulle jag inte ha något liv.” Paradoxen står i centrum för journalisten Nancy Jo Sales fascinerande nya verk, inför vilket hon under två och ett halvt år intervjuade tonårstjejer i hela USA.
I december 1969 spred Yoko Ono och maken John Lennon budskapet “Kriget är över” via flygblad och affischtavlor över hela Manhattan. Inställningen att fred är möjlig, om vi bara vill, och att vårt agerande spelar roll för historien har följt med sedan dess. Den är viktig även i nya boken ”Woman power”, som svenska Bakhåll ger ut som första förlag i världen.
De yxiga, grå teckningsstrecken passar perfekt ihop med det ångestladdade men också kärleksfulla och dämpat humoristiska berättandet. Med små medel lyckas hon skapa blickar och ansiktsuttryck som uttrycker själen innanför.