IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Den litterära konstnären– Konstnären Sommar 2016

Den litterära konstnären– Konstnären Sommar 2016

  Den litterära konstnären – Ida Therén söker tidstypiska konstnärsroller i romanhyllan. – KONSTNÄREN NR 2 2016

Den litterära konstnären – Ida Therén söker tidstypiska konstnärsroller i romanhyllan. – KONSTNÄREN NR 2 2016

Den litterära konstnären – Ida Therén söker tidstypiska konstnärsroller i romanhyllan. – KONSTNÄREN NR 2 2016

Hur vi ser på Konstnären speglas i litteraturen. Urtypen av den romantiska Konstnären syns i Nikolaj Gogols novell Porträttet från 1930-talet. Där bär den unga konstnären en gammal slängkappa och en ”föga elegant” dräkt som enligt berättaren antyder att han är sådan människa som ”är sitt arbete så intill självförglömmelse hängiven att han inte har tid att bekymra sig om sin klädsel”. Han gör allt, för konsten.

Att konstnären inte alltid är så upphöjd kan bli en besvikelse, som i W. Somerset Maughams roman Månen och silverslanten från 1933, när berättaren inser att den berömda konstnären han möter inte tycks ha några excentriciteter som skiljer honom från mängden: ”han var bara en snäll, tråkig, hederlig, vanlig karl. En man vars förträffliga egenskaper man kunde beundra, men vars sällskap man undvek. En nolla.”. Han är besviken.

Livet för kvinnor som ville skapa konst i början av 1900-talet var svårt, något som också syns i litteraturen. I Virginia Woolfs Mot Fyren (1927) möter vi Lily Briscoe, en konstnär som skapar abstrakta målningar. Hon möts –tidstypiskt – av fördomar att kvinnor inte kan måla eller skriva. I Jane Eyre av Charlotte Brontë (1847) älskar huvudpersonen att rita, som en sorts flykt – dock ser ingen på det hon gör som konst, enligt författaren på grund av att hon är en alldaglig kvinna. Det kvinnliga konstnärsödet dras till sin spets i Jenny, Sigrid Undsets bok från 1911. Huvudpersonen börjar studera till konstnär först efter 25-årsdagen, och är fast övertygad om att hon ska bli konstnär – eller ingenting. När hon inte lyckas leva fullt ut som konstnär tar hon sitt liv.

Under 1900-talet fick pengar en allt större del i konstvärlden, något som syns i flera konstnärsskildringar. I Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet (2011) möter vi cyniska entreprenörer, som blir obscent rika på verk som föreställer superrika entreprenörer. I Siri Hustvedts Vad jag älskade (2009) får vi följa den exploderande konstmarknaden under 1980-talet i New York. Konstnärerna i boken präglas av den pengastinna världen, och det finns utrymme för de mest manipulativa typerna att ta sig fram. Konstnärsbilden går från frisinnade genier, till pengatörstande opportunister.

I samtida böcker möter vi en konstnär som mest av allt kämpar med det praktiska i vardagen, långt från 1900-talets romantiska genier. Klingsor i Torgny Lindgrens roman från 2014 gillar inte ens att teckna, men kände bara att det var ”en plikt att avbilda det han hade framför sig.” Carl-Johan Vallgrens målande Viktor Kunzelmann (2009) dör framför sitt staffli, vital och frisk trots sina 83 år och något så oromantiskt som ”schack- och tennisspelare samt verksam inom föreningslivet i Falkenberg”. Kanske är det för att Kunzelmann är en förfalskare, men Reflektion något säger mig att Gogols Konstnär inte hade varit någon föreningsmänniska. I sin brutalt ärliga dagboksbok Det måste finnas någon väg ut ur allting beskriver Magdalena Nordin verkligheten för konstnärslivet 2015. Städjobb, tristess och arbetsskadade axlar. Suckande bloggar hon i sin skunkdagbok: ”Idag har jag målat, men sen tyckte jag det var tråkigt och gick på stan”.

Jag tänker på Bodil Malmsten och vad hon säger om författaridentiteten. Att hon inte bryr sig om att kallas författare. Istället är hon nöjd med att kallas ”en som skriver”. På samma sätt kan man tänka sig att det egentligen kvittar hur vi föreställer oss att konstnärer är, eller ska vara. När det väl kommer till kritan är attribut som frisyr och gångstil irrelevanta, även om det kanske triggar igång gallerister som vill åt ett koncept. I slutändan är en konstnär en person som skapar konst.

Det räcker så.

Ida Therén är frilansande kulturskribent och litteraturkritiker.

PUBLICERAT I KONSTNÄREN NR 2 2016

Konstgrupp Almedalen – Konstnären nr 2 2016

Konstgrupp Almedalen – Konstnären nr 2 2016

Skönhetens fatala betydelse – Amanda Filipacchi – SvD 7 juli 2016

Skönhetens fatala betydelse – Amanda Filipacchi – SvD 7 juli 2016