Bokrecension: Skönhetens fatala betydelse – Amanda Filipacchi – SvD 7 juli 2016
Hela livet har hon varit omgiven av skönhet, berättar Amanda Filipacchi i en New Yorker-text. Mamman var supermodell och pappan en förmögen fotograf. Själv fick hon mest höra hur hon inte borde tugga tuggummi för att henne käke redan var för stor och hur hon borde operera ögonen.
På författarporträttet stirrar hon in i kameran, istället för att via upp sig som den klassiska kvinnliga amason-drömkvinnan. Jag ville se ut som Jonathan Franzen, skriver hon.
Skönhetens fatala betydelse är temat för Filipacchis nya roman som heter just så. Berättaren är Barb – ett namn inspirerat av dockan – 28 år. Hon beskrivs som enastående vacker, den vackraste kvinna jag sett, säger hennes terapeut. En av hennes bästa vänner kastar sig ner från 28:e våningen på grund av obesvarad kärlek. Hon ser sin mamma plågas av hur pappan ligger med yngre och snyggare tjejer. Hon vill hitta en man, ”Någon vars intresse för mig inte falnar så fort min skönhet gör det”.
Så tar hon på sig en grå krullig peruk, färgade linser och formlösa kläder och en dräkt som får henne att se svårt överviktig ut: ”Ja, den är lite tung. Men jag känner mig mycket lättare i den. Det är befriande att vara ful.”
För att påminna män om hur ytliga de är gör hon regelbundet en ”barritual”, där hon efter att ha blivit avspisad av män i barer tar av sig sin utklädnad som för att säga: se vad du missar med din ytlighet.
Barb är en del av en väldigt nära grupp vänner som alla bor på Manhattan och sysslar – ofta löjligt framgångsrikt – med något kreativt. De träffas ett par gånger i veckan på kreativa aftnar, där de arbetar ihop.
I den här bladvändaren kläms också in några vassa armbågar mot New Yorks hets-nätverkande litteraturvärld, som Filippachi liksom bokens Georgia verkar ha en hatkärleksrelation till
Barb är kostymdesigner och Oscarsnominerades 23 år gammal. Penelope har rika föräldrar, kidnappades en gång och blev inlåst i 69 timmar i en kista. Nu gör hon ful keramik medan hennes pappa betalar hyran. Georgia en hyllad författare, med drag av Filippachi själv. Lily är en tjugofemårig musiker som blivit extremt kommersiellt framgångsrik genom att skapa musik som får folk att förälska sig i produkter. Hon är Barbs motsats. ”Jag häpnade ständigt över hur fula hennes drag är”. Hennes förälskelse i före detta kollegan Strad – en ytlig, osympatisk, och inte heller särskilt attraktiv person, vilket en man i den här världen kan komma undan med – är central för boken. En i gruppen hotar med att mörda Strad för att slippa se Lily lida.
Det finns något konstruerat i vänskapsrelationerna, där de inblandade trots sin närhet tycks vara livrädda för att trampa någon på tårna. Just det artificiella genomsyrar hela boken. I den här bladvändaren kläms också in några vassa armbågar mot New Yorks hets-nätverkande litteraturvärld, som Filippachi liksom bokens Georgia verkar ha en hatkärleksrelation till. Sarkasmen vänds också mot henne själv: ”du är bara författare. Ditt yrke kommer antagligen att vara utdött inom din livstid.”
Romanen är skriven med komisk magisk realism, och svävar ständigt mellan det absurda, surrealistiska och vardagliga, på ett skickligt vis. Det är en samtidsroman som också är en saga, där varje figur mejslas ut på ett trovärdigt och komplext vis.
På det hela taget är ”Skönhetens fatala betydelse” njutningsfull sträckläsning. Den är både lättläst och intelligent, en blandning mellan finlitteratur, chick lit, saga och deckare.
Den berättar mer än den visar, och presensformen stör mig en smula. Men det fungerar. Det jag reagerar starkare på är hur den här boken tillhör en särskild sorts samtidsromaner – ofta amerikanska – som är sådär skrivarskoleperfekta, att man som läsare nästan känner sig utanför. Helt polerade, inte ett ord är på fel plats varje lyft gevär skjuts av, varje pusselbit läggs på plats och varje bokstav är väl vald. Perfekt som kurslitteratur för kreativt skrivande. Men var får jag, som läsare, plats i allt det här?
IDA THERÉN
PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET 7 JULI 2016
