Recension – En Gud i spillror – Kate Atkinson – SvD 30 april 2016
Kvantfysik, militärhistoria, bitsk samtidskritik och brittisk nostalgi. Allt det där ryms i Kate Atkinsons maffiga nya roman. I centrum står Teddy, en RAF-pilot under andra världskriget. Efter att han – till skillnad från många av sina kollegor – överlevt bombräderna mot tyskarna vill han bara vara snäll. Den godheten har barnbarnen Bertie och Sunny glädje av. De överges mer eller mindre av sin mamma, den egoistiska Viola som går från slapp hippie som vill förändra världen, men glömmer bort sina egna barn, till att bli bästsäljande författare.
Boken har en gåftull struktur, där vi icke-kronologiskt skalar av lager för att komma till lökens kärna. Redan tidigt får vi veta vilka som kommer att överleva eller dö, så det är inte avslutningen som är det intressanta. I stället ligger spänningen i att förstå varför människorna agerar som de gör, i samspel med varandra. Även den svårälskade Violas beteende får sin förklaring, djupt nere vid kärnan.
Atkinson beskriver "En gud i spillror" som en kompanjon, snarare än en uppföljare till, 2013 års "Liv efter liv". Båda böckerna har lyckats fånga enhörningen: att få både kritikernas uppskattning, och nå läsare på bred front. Förra boken kretsade kring Teddys syster Ursula, som fick leva om flera möjliga liv under 1900-talet med olika resultat, i en lek med romanformens möjligheter. Även "En gud i spillror" handskas lite nonchalant, men skickligt, med romanens traditionsenliga händelsebåge. Det finns ingen magisk lösning på alla problem. Livet pågår, sedan tar det slut. Det är både brutalt och befriande.
Men framför allt är "En gud i spillror" ett gediget familjeepos, och en mäktig skildring av livet i Storbritannien under och efter andra världskriget. Över romanen vilar ett skimmer av romantik kring den brittiska identiteten, även om den också innehåller nyanser. Teddy, som går från krigshjälte till journalist på en liten lokaltidning i York, saknar trots allt livet nära döden, i stridens hetta. Även om han inte är helt övertygad om att det var moraliskt rätt att bomba tyska civila kvinnor och barn för att krossa nazisterna.
"En gud i spillror" är ett imponerande romanbygge, vad gäller research, skrivteknik och detaljrikedom. Figurerna blir levande, miljön blommar upp för ens inre och Atkinson lägger hela Centraleuropas 1900-tal för läsarens fötter.
Bara en erfaren författare kan skriva så här avancerat på ett så ledigt vis. Det finns en nästan barnslig lust i boken, Atkinson verkar ha haft riktigt kul under skrivandets gång. Och alla möjliga får en släng av sleven – de konservativa, hippies, snobbiga tanter, Paris Hilton-liknande Londonskönheter, lata konstnärssnubbar, miljönördar och, inte minst, Atkinson själv. Genom den uppskruvat osympatiska Viola får vi intrycket av att hon ironiserar lite över sig själv, i livet som bästsäljarförfattare som aldrig riktigt får komma in i litteraturens finrum.
Persongalleriet är myllrande rikt och påminner ibland om den typiska ryska storromanens, med allt från Teddys Mrs Dalloway-osande mor Sylvie i början av 1900-talet, till en buddistisk Sunny hundra år senare. Lägg till det en svärm av bifigurer, som surrar runt släkten.
Stundtals är det krävande att hålla koll på vem som är vem. Det förenklas inte heller av att texten hoppar i tid och kronologi, där otaliga berättelser vävs in. "En gud i spillror" kräver läsarens uppmärksamhet, men det är den också värd.
Livet behandlas hänsynslöst – strax efter att vi fått lära känna en ny person, får vi veta att hen tjugo år senare dog en smärtsam död. Det finns något skönt i det, en påminnelse om att allas liv är ungefär lika meningslösa – eller, för den delen, meningsfulla.
