Bara en erfaren författare kan skriva så här avancerat på ett så ledigt vis. Det finns en nästan barnslig lust i boken, Atkinson verkar ha haft riktigt kul under skrivandets gång. Och alla möjliga får en släng av sleven – de konservativa, hippies, snobbiga tanter, Paris Hilton-liknande Londonskönheter, lata konstnärssnubbar, miljönördar och, inte minst, Atkinson själv. Genom den uppskruvat osympatiska Viola får vi intrycket av att hon ironiserar lite över sig själv, i livet som bästsäljarförfattare som aldrig riktigt får komma in i litteraturens finrum.