IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Intervju med scenografen Gunilla Palmstierna–Weiss – Dagens ETC 160615

Intervju med scenografen Gunilla Palmstierna–Weiss – Dagens ETC 160615

Hon har varit vän med kultfigurer som Simone de Beauvoir, Anaïs Nin och Siri Derkert. Varit en del av 1968-protesterna i flera länder. Arbetat som hyllad avantgardistisk scenograf inom teatern.

När det kommer till 1900-talets kulturella utveckling har Gunilla Palmstierna-Weiss varit nära de stora händelserna.

Dagens ETC har träffat henne.

 Vi träffas hemma hos henne på Södermalm i Stockholm. Gunilla Palmstierna-Weiss är aktuell med en utställning på Tensta konsthall, en del av projektet Eros-effekten, som handlar om att skapa arkiv för politisk aktivism. Utställningen uppmärksammar hennes arbete som banbrytande scenograf, som ofta skedde i nära samarbete med maken Peter Weiss, författare och konstnär. I utställningen visas deras banbrytande politiska teater Viet Nam Diskurs som bidrog till början på studentprotestvågen i Europa kring 1968.

– Vi reste runt och deltog i protesterna i flera länder, berättar hon.

Hon saknar samarbetet med maken, och har levt ensam sedan han dog 1982. Samtidigt uppskattar hon sitt liv, som hon bedömer som rikt, både yrkesmässigt och privat.

– Jag pratar med mina barn nästan varje dag, säger hon.

Konstnärskrets

Gunilla Palmstierna-Weiss har nära till skratt och kvick i rörelserna. Det är svårt att gissa att hon närmar sig 90 år. Eller att hon har haft lungcancer – trots att hon aldrig rökt.

Hon träffade maken Peter första gången 1952, under på den tiden vulgära Kiviks marknad, som var fullt av eldslukare och nakna kvinnor.

– Han var snygg och karismatisk, berättar hon.

Hon tilltalades av hur han behandlade män och kvinnor mer jämställt än de flesta andra män på tiden.

När de träffades bodde hon ensam med en 2-åring från äktenskapet med tecknaren Mark Sylwan. Det dröjde 20 år innan hon fick dottern Nadja, som betyder ”hoppet” på ryska, med Peter Weiss.

Först började paret samarbeta för att de var panka, men det utvecklades snart till ett professionellt samarbete. Deras gemensamma internationella bakgrund och politiska engagemang var grundpelare.

De umgicks i levande skapande kretsar, något hon själv menar var en källa till överlevnad.

– Kretsen behöver inte vara stor, men för att överleva behöver vi en diskussionsgrupp.

Paret bodde i Gamla stan där många av de gamla lägenheterna fortfarande hade utedass. Där umgicks de nära med bland andra konstnärerna Öyvind Fahlström, Siri och Carlos Derkert, författaren Sun Axelsson och konstvetaren Pontus Hultén. Det var där som idén till Moderna Museet växte fram även i samtal med Otte Sköld på Nationalmuseum. Museet grundades under Olof Palmes tid som kulturminister.

– Han var en kultursnutt. Utan hans insats hade det nog dröjt många år till.

Relationen med Peter Weiss var inte problemfri. Han tillhörde en grupp män som ville frigöra sig från borgerliga konventioner, något kvinnorna ofta betalade priset för. För att få lite avstånd reste Gunilla med ett stipendium på ett år till USA och Mexiko.

– Ibland behöver man en paus. Vi är inte fix och färdiga när vi är unga, det är en pågående utveckling under hela livstiden, en pågående process. Peter och jag behövde det året för att senare – möjligtvis – kunna fortsätta vår relation.

Hon är väldigt positiv till den nya inställningen hos svenska män, där de tar mer ansvar för barn och familj.

– Jag är stolt när mina besökare påpekar hur många män med barnvagnar de ser i Stockholm.

 Privat bild från mitt möte med Gunilla

Privat bild från mitt möte med Gunilla

 

Samarbetade med Ingmar Bergman i 20 år

Gunilla Palmstierna-Weiss har alltid haft hög konstnärlig integritet. Men när hon och maken samarbetade med den kultförklarade pjäsen Marat/Sade i Berlin stod det på programbladet ”Scenografi: Peter Weiss”.

– Det var mitt arbete. Jag blev rasande och protesterade. Enligt teaterchefen var det så rörande när en hustru hjälpte maken!

Detta återupprepades senare när de tillsammans skrev boken om Vietnams kultur.

– Peters tyska förlag, Suhrkamp Verlag, nämnde enbart Peter Weiss.

Under 20 år samarbetade Gunilla Palmstierna-Weiss med Ingmar Bergman. Han regisserade och hon skapade scenografin, kostymerna och ofta ljussättningen.

– Ingmar Bergman var ingen bildmänniska, konstaterar hon.

De respekterade sina olika hantverk, men hade båda starka konstnärliga visioner som ibland krockade och kunde leda till häftiga bråk.

Vissa har hävdat att samarbetet med Ingmar Bergman tog slut av skälet att hennes scenografi fick för mycket uppmärksamhet.

Gunilla Palmstierna-Weiss ler när det kommer på tal, men vill inte spekulera i det.

Skrämmande

Gunilla Palmstierna-Weiss hade en internationell, okonventionell uppväxt i en överklassfamilj. Hon är född i Schweiz och växte upp i flera länder i Europa, framför allt Holland. Föräldrarna skildes och modern, som var läkare, reste till Wien och följde Sigmund Freuds seminarium för att bli psykoanalytiker.

Gunilla Palmstierna-Weiss och brodern Hans bodde först på ett år i fosterhem i Halland följt av ett år i hem i Österrike.

Senare följde de modern som gift om sig med en holländsk läkare till Holland, Rotterdam, en stad som bombades sönder av tyskarna.

– Så började kriget för mig, säger hon.

I krigsslutet fastnade hon med familjen i Berlin – mamman var judisk så det var mycket riskabelt.

– Det var tack vare Arvid Rickert som vi lyckades komma till Sverige, berättar hon och berömmer den relativt okände svenska ambassadören i Berlin som en hjälte.

Efter det vägrade hon prata tyska i många år.

– I Tyskland lyssnade ingen på de unga och deras frågor till föräldrarna efter kriget. De haft två världskrig och inte samma process av utveckling till ett demokratiskt samhälle. I Sverige kunde Olof Palme starta en diskussion med studenterna.

Gunilla Palmstierna-Weiss tror att det var bristen på respons från föräldragenerationen som gjorde att människor som vännen Ulrike Meinhof drogs till en extrem radikalisering.

– En aggressiv kultur driver folk till aggressivitet.

Gunilla Palmstierna-Weiss konstaterar dock att det finns många minnen från kriget som hon själv inte orkar prata om. Det anser hon att man bör vara medveten om, när man möter dagens flyktingar.

– Det finns grejer man inte kan prata om, för de är för jobbiga.

Hon läser flera dagstidningar varje dag, och funderar mycket kring vad som händer i världen.

– Politiskt tycker jag det börjar bli rätt skrämmande i hela Europa.

IDA THERÉN

PUBLICERAD I DAGENS ETC 15 JUNI 2016

Recension – En Gud i spillror – Kate Atkinson – SvD 30 april 2016

Recension – En Gud i spillror – Kate Atkinson – SvD 30 april 2016

Bim Eriksson – Det kändes lugnt när mina känslor dog – SvD 13 juni 2016

Bim Eriksson – Det kändes lugnt när mina känslor dog – SvD 13 juni 2016