IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bim Eriksson – Det kändes lugnt när mina känslor dog – SvD 13 juni 2016

Bim Eriksson – Det kändes lugnt när mina känslor dog – SvD 13 juni 2016

 Ur boken, Det kändes lugnt när mina känslor dog Foto: Bim Eriksson

Ur boken, Det kändes lugnt när mina känslor dog Foto: Bim Eriksson

Det är i nejet som Bim Erikssons debut tar avstamp. Två klotlika seriefigurer ligger med varandra. Jaget hittar sitt nej, och verbaliserar det. Hon vill inte. Hon vänder sig bort, och fantiserar om ett möte med ”existensens heliga moder” som säger: ”Du ska aldrig mer krypa för någon. Du ska aldrig ge upp dig själv för att behaga någon annan.” Istället ska man skrika nej. ”Detta ska du också sprida till dina systrar, ni är värdefulla och era känslor är på riktigt.”.

I "Det kändes lugnt när mina känslor dog" möts vi av korta seriestrippar, blandat med bilder som tar upp en hel sida. Figurerna har en egen, karaktäristisk stil: flera av dem är av otydlig könstillhörighet, med oformliga, klotlika kroppar, ofta med en Lilla My-osande tofs längst upp på huvudet. Ögonen saknar pupiller, vilket öppnar upp för frihet i tolkningen, men också ger en lite obehaglig känsla.

Det övergripande temat i de korta texterna är kärleksrelationer, eller snarare bristen på dem. Till skillnad från andra tydligt feministiska serietecknare som Liv Strömquist och Nanna Johansson som utgår från politik, står relationerna här i centrum. Politiken kommer i andra hand, som en förklaringsmodell för att förstå strukturen bakom relationerna, och varför dessa inte fungerar. Jag kommer att tänka på hur fascinerande det är att det finns en så utvecklad feministisk seriesccen i Sverige att den numer rymmer olika inriktningar, och kan anta så olika nyanser.

Bim Erikssons serier behandlar kroppshat som varvas med ilska över att vi lever i ett samhälle som tjänar pengar på kvinnors dåliga självkänsla. Men också relationer och rädsla för att öppna upp sig då människor omkring en struntar i ens känslor, och prioriterar sitt eget välbefinnande.

Materialet varierar i kvalitet. Vissa delar är klockrena, särskilt när Bim Eriksson ringar in konflikter i dejtingspelet. Som när en figur ringt en kille och frågat hur det var med honom. Vännen svarar ”va fint! Vad sa han då?” Svaret: ”Du kväver mig”. Eller, som sorgen i: ”Jag önskar att vi hade känt varandra innan dom förstörde oss.”

Andra sidor är inte lika genomarbetade. Samtidigt fyller även de mer spontana teckningarna en funktion. Det finns något punkigt och befriande i att även det mindre perfekta får plats. Ibland är serierna emellertid lite väl utstuderade. Som helsidan med texten: ”att du slutar höra av dig är din egen förlust. Du kommer aldrig att få känna på den här saftiga rumpan! So go on cry me a river. Bu hu.”

Eller en bild där en person bär på en stor mörk boll: ”Vad lilla jag bär omkring på? Nära… det är bara min hejdlösa ångest över den sexism, rasism och egoism som flödar i samhället.” Här skulle texterna tjäna på att vara lite mer subtila. Och jag skulle vara nyfiken på vad som hände om Eriksson utforskade det lite mer berättande och gestaltande.

Istället för en traditionellt svartvit färgskala är bilderna vita och mörklila, vilket signalerar både femininitet och feminism. Utan svärtans hårdhet blir intrycket också mjukare.

“Det kändes lugnt när mina känslor dog” är den kvinnliga motsvarigheten till tv-serien ”Boys”, om två unga killar som driver runt i Stockholm, tänker på sex och relationer och försöker vara kreativa. Det är en samtidsberättelse, om att vara en vit feministtjej mellan 20 och 30 i en storstad i Sverige, våren 2016. Kläderna är fulla av tidsmarkörer, som en katalog över vad som är populärt just nu: Calvin Klein-underkläder, FATTA-halsband, BACK-klänningar (och shorts, och tröja, och väska). Silvana Imam och Seinabo Sey (och Bim Eriksson själv) pryder förstasidorna på dagstidningarna. Det kan vara den perfekta studentpresenten till de som springer ut med vita klänningar nu i dagarna.

IDA THERÉN

Intervju med scenografen Gunilla Palmstierna–Weiss – Dagens ETC 160615

Intervju med scenografen Gunilla Palmstierna–Weiss – Dagens ETC 160615

Chris Kraus – I Love Dick – SvD 30 maj 2016

Chris Kraus – I Love Dick – SvD 30 maj 2016