IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Min kompis Gunnar – Nina Hemmingsson – SvD 2 juli 2016

Min kompis Gunnar – Nina Hemmingsson – SvD 2 juli 2016

min vän gunnar

unnar Lundkvist är poet och serietecknare, mest känd för serien om Klas Katt som lever i deppiga Hell City, där, som namnet antyder, mycket kretsar kring ångest. Nu har han skrivit en bok i brevform, men det är inte han som står som avsändare. Det är kollegan Nina Hemmingsson, mottagaren av breven. Hon har agerat curator genom att klippa och klistra ur omkring tusen brev, som hennes ”kompis Gunnar” skickat under ett decennium, samt illustrerat dem med enkla, vackra, bilder.

I Gunnars universum står tiden stilla. Allt är tvåstavigt: Gunnar, Nina, Katten Koftan, Vännen Otto. Inga främmande element kommer in i kretsloppet som rör sig mellan lanthuset i Flen och lägenheten i Stockholm.

Gunnar läser B. Wahlströms ungdomsböcker, kollar på ”Stålmannen” från början av 1950-talet, har ingen smart telefon eller dator. Information hämtar han från pappers-Aftonbladet och texter skriver han på maskin. Han dricker kaffe, har ångest och längtar bort. Reser iväg och längtar hem igen. Drömmer om att skriva romaner, dramatik, dikter. Allt utom serier, men när han väl kommer till skott och gör det verkar han må bra, åtminstone ett slag. Allt går i cirklar. ”Dagar går som elefanter sover”. Och så fortsätter det. Avsaknaden av dramaturgi – texterna är ihopklippta i anarkistisk kronologi – utmanar. Men upprepningen hinner aldrig bli tjatig, även om det är på håret.

På sätt och vis är det här en välfärdsvurmande socialrealistisk ”I väntan på Godot”. Med en nästan andlig dimension i limbot. Är det en väntan på mening, eller på döden? På Gud? Ibland tänker jag att Gunnar inte är en lite deprimerad eremit, utan en buddistisk munk, utan att själv veta om det.

Det finns samtidigt något omoget i frosseriet i den egna ångesten, som huvudpersonen inte riktigt orkar gå i terapi för en gång till. ”Tanken på att vara lycklig skrämmer mig. […] Lika bra att stanna kvar i skiten. Det känns hemtrevligt på soptippen.” Som tur är bär huvudpersonen på så mycket humor, självdistans och empati att läsaren förlåter honom självömkandet. När han skriver om hur han hör fåren ropa efter varandra sent på kvällen, för att lammen har skiljts från tackorna då och inser ”hur mycket lidande det finns i världen”, så får även vi läsare känna av hans sorg.

Vi får veta ganska lite om Gunnar, förutom vad han gör. Fokus ligger på en gestaltning av en ensam vardagslunk. Han är född 1958 och han har inga barn, ”förutom barnet inom mig. Barnet inom mig mår inte så bra”. Här kan man ana trådar in i vad ångestväven, ”arvedelen” som upprepas sida upp och ner, kryper ur. Men vi får inte veta mer. Hade vi fått mer insyn där hade texten kunnat få en djupare dimension. Nu stannar den i en gestaltning av hur livet är som ensam och med en malande känsla av att vara utanför, missförstådd.

Efter att ha läst den här boken, där nittio procent består av gnäll och suckar av olika slag känner jag mig ändå märkligt upplyft. Det finns något subversivt i att inte vara käck och tacksam, i en panik-hurtig tid. När folk maniskt listar grönsaker (”hälsa”) och att svettas (”träning”) som sina fritidsintressen är det skönt att läsa om Gunnar. Han som gillar att dricka kaffe, kolla på kor och beklaga sig över andra serietecknare. Hellre det.

IDA THERÉN

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET 2 JULI 2016

"Någons mamma" – CONST Literary (P)review 2014

"Någons mamma" – CONST Literary (P)review 2014

Konstgrupp Almedalen – Konstnären nr 2 2016

Konstgrupp Almedalen – Konstnären nr 2 2016