IDA THERÉN ÄR skönlitterär författare och FRILANSSKRIBENT, BASERAD I LOS ANGELES och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR, konst och frågor som berör kvinnor och barn.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Jacob Hirdwall - Picknick vid vägens slut - Svenska Dagbladet 190507

Bokrecension: Jacob Hirdwall - Picknick vid vägens slut - Svenska Dagbladet 190507

Skärmavbild 2019-06-03 kl. 12.06.47.png

Med sin romandebut har dramatikern och regissören Jacob Hirdwall lyckats skriva riktigt komiskt om undergång. En intelligent dystopi, tycker Ida Therén om denna science fiction-berättelse där såväl kulturprofiler som mördarskalbaggar smyger runt i kulisserna.

Picknick vid vägens slut

Författare Jacob Hirdwall

Genre Prosa

Förlag Nirstedt/litteratur

196 s.

Jag blir alltid så glad när jag läser en svensk samtidsroman som innehåller existentiella ämnen och humor, något som i princip är fridlyst i svensk kultur. Jacob Hirdwalls debutroman levererar både och – dessutom är den snyggt paketerad.

Här blir det tydligt att författaren har en bakgrund som dramatiker och regissör inom teatern. Hur han aldrig slösar på orden, samt i hur där finns element av ett antikt drama. De olika figurerna har extrema och symbolladdade egenskaper och romanen berättas genom olika röster – en av dem är en kör.

Huvudperson är tönten Gregor – asexuell, 32 år, jobbar med ett slags väderprognoser på Institutet. Han ser vad som är på väg långt innan alla andra: mänskligheten kommer att gå under, men han saknar den karisma som krävs för att bli lyssnad på. Detta till skillnad från hans charmiga nemesis Mondory, Gregors skuggversion som är såväl snygg som populär och egoistisk. De växte upp tillsammans, drogs till samma kvinna – Suzannah – och arbetar båda på Institutet. Jag tänker på dem likt hur många trosåskådningar ser på Djävulen och Gud som olika versioner av samma sak. Den ena full av ljus och självuppoffring, den andra av mörker och ego.

Även Suzannah återfinns på Institutet, återuppstånden efter tonårens sexuella utnyttjande, med sitt nya ”Game of thrones”-klingande namn Gwendolyne. Hon hård, redo att hämnas på män som bara ser hennes skönhet. När kollegan Claude – som likt den så kallade “kulturprofilen” inte kan hålla de gubbsjuka fingrarna i styr – gett sig på henne får han smeknamnet “Testikeln”. Claude förstärker romanens Houellebecq-vibbar med kommentarer som: “Tack vare feministernas kamp sedan sextiotalet kan även vi medelålders, vita män nu för tiden känna oss som en orättvist utpekad minoritet. Det var nog inte riktigt avsikten när de lyckades klassificera oss som en grupp i stället för som normen."

Gregor väljer att mota bort sin egen sexualitet för att kunna vara helt närvarande med Gwendolyne och han vänder sig till en nyandlig coach: ”Det är fler än du som inte står ut med att fundera mer över vad de har för preferenser, om det är trans, bi, homo och så vidare utan struntar i alltihop och börjar med vinprovning.”

Precis som Gregor förutspått med hjälp av superdatorn – som han har köpt för miljonerna som han vunnit på ett megalotteri – börjar ett slags skalbaggar döda allt jordiskt liv i en biblisk attack. Gregor använder de resterande lotteripengarna till att bygga en bunker, eller ark, för att bevara lite av mänskligheten för framtiden. 

”Picknick vid vägens slut” får mig att tänka på såväl Stig Larssons och Gabriella Håkanssons tidigare verk, men också på Anna Kavans klassiker ”Is”, där människans tillvaro sjunger på sina sista dagar, medan en ung kvinna, utsatt för sexuellt våld, förenar två tvillinglika män.

Genom att avprogrammera sin sexualitet – och på sätt och vis – även sin mänsklighet klarar sig Gregor in i det sista, även när alla andra människor har dött ut. Men hur kul är det egentligen, att ha rätt om man är helt ensam kvar?

Bokens kronologi hoppar vilt, helt i linje med bokens existentiella ämnen och drömska anslag. Som en av romankaraktärerna själv uttrycker det: ”tillvaron är gestaltad just så; som en stapel – inte som ett radband – av inte bara världar utan även av tider, händelser, ting och platser. Tiden kanske är linjär men vår upplevelse av tiden är inte det.”

Trots det experimentella formatet görs ingenting krångligare än det behövs och historien blir logisk, trots att det känns som att vi likt omnämnda Aniara svävar runt i rymden med bara fragment av information att hålla fast vid. Jacob Hirdwall har skrivit en oerhört intelligent dystopi, med lika delar samhällskritik och absurd humor.

Krönika: Mindre ensam på café - Hallpressen 190108

Krönika: Mindre ensam på café - Hallpressen 190108

Bokrecension: Stephen Dixon - Beatrice - Svenska Dagbladet 20190416

Bokrecension: Stephen Dixon - Beatrice - Svenska Dagbladet 20190416