IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Krönika: Mindre ensam på café - Hallpressen 190108

Krönika: Mindre ensam på café - Hallpressen 190108

Som frilansare tillbringar jag mycket tid ute på caféer, på dagtid. I de stora städerna finns det caféer överallt, med människor som sitter i timmar och arbetar på laptops – som jag själv – medan andra kommer och går, för en ta-med-kaffe. Det är lätt att raljera över situationen och tycka det är fånigt eller rent av irriterande. Men jag ser det som något positivt. Utbredningen av caféerna över staden har inte bara med det ökande specialintresset för kaffe hos befolkningen i stort att göra utan också med att allt fler av oss har osäkra anställningar med frilansande och arbete hemifrån. Själv blir jag nästan klaustrofobisk om jag bara sitter hemma hela dagarna, så jag gillar att tillbringa några timmar på café och jobba, för att vara bland folk, känna pulsen och träffa andra människor. Jag flyttar ofta men brukar hitta några ställen som jag gillar, och så får man några bekanta, hos personalen och de andra stammisarna. Långt innan telefonens utbredning fanns det en utspridd cafékultur i storstäderna i början av 1900-talet, när folk samlades på klassiska ställen i Paris, Berlin, Wien, Stockholm eller New York för att träffa vänner och skvallra. Det behovet tror jag sitter djupt i oss. Att träffa andra människor, i verkligheten – inte bara via skärmar, som ofta tagit dess plats idag.

I den fenomenala dokumentären “Five foot 2” – om popstjärnan Lady Gagas återkomst - möter vi ensamheten hos den nu trettioåriga artisten, som just brutit med sin fästman. Hon är låst vid de vackra hemmen, i Malibu och New York och kan inte leva ett normalt liv. Det är kändisskapets mörka baksida: isoleringen och ensamheten, avståndet till vanliga människor.

“Alla de här människorna kommer gå härifrån. Och då kommer jag vara ensam. Och jag går från att alla tar på mig och pratar med mig hela dagarna till total tystnad.” Säger hon i filmen.

Jag tänker på ett citat ur Joakim Pirinens nya bok, “Anspråkslösa förslag”:

“Det är svårt att vara kändis. [..] du berövas dina egenskaper. Vanliga människors livsvillkor gäller inte dig längre.”

Att känna sig sedd av andra människor tror jag är ett grundläggande mänskligt behov. Att känna sig delaktig, att få ens själva existens bekräftad. Och det är därför jag verkligen gillar den här utvecklingen, med alla caféer. Ibland är det inte svårare, än genom att mötas över en varm dryck för att känna sig lite mindre ensam i världen.

PUBLICERAD I JÖNKÖPINGS-POSTEN, VÄRNAMO NYHETER MFL (HALLPRESSEN), JANUARI 2019. LÄNK

Krönika: Orkar jag läsa en till text om våldtäkt? - Hallpressen - 190407

Krönika: Orkar jag läsa en till text om våldtäkt? - Hallpressen - 190407

Bokrecension: Call me by your name - André Aciman (Svenska Dagbladet 190115)

Bokrecension: Call me by your name - André Aciman (Svenska Dagbladet 190115)