Krönika: Orkar jag läsa en till text om våldtäkt? - Hallpressen - 190407
I veckan recenserade jag den nya amerikanska antologin om våldtäkt, med den feministiska ikonen Roxane Gay som redaktör. Jag var så mallig när metoo-debatten först började, eftersom jag tänkte att jag hade haft tur som inte blivit utsatt för sexuellt våld och övergrepp. Sedan började minnen komma fram. I takt med att jag läste andras berättelser började perspektiven skifta även på mina egna erfarenheter. Saker som jag tänkt var fåniga, att det var mitt fel, sånt som hände för 20 år sedan som jag placerat i ett fack av skam, “hur kunde jag vara så dum, jag får skylla mig själv”, kom plötsligt upp i nytt ljus. Kanske var det inte jag som skulle skämmas för att jag känt mig pressad att göra saker fast att jag inte ville. Kanske var det inte bara feghet, utan faktiska övergrepp. På ett sätt spelar det ingen roll, så här långt i efterhand. På ett annat spelar det visst roll, för mig, hur jag placerar händelserna i minnet. Om jag inser att allt bara inte var mitt fel, mitt ansvar, min skam. Då blir det lättare att vara i min egen kropp, i min egen makt, idag. Jag tänker att när vi rensar bakåt, gör vi också plats för nytt i nuet.
Jag funderade på om jag skulle börja min recension av boken med en så kallad “trigger warning” om att det skulle handla om våldtäkt. “TW” är ett populärt begrepp som innebär att läsaren får en varning om vad som kommer – för att underlätta för den som inte vill kastas in i minnets mörker just nu. En introduktion till exempel i en Facebook-grupp, med ett inlägg som börjar med “trigger warning” – ofta förkortat “TW” – ger mottagaren valet att själv avgöra om det är något den vill tänka på just då. Begreppet har ofta kritiserats av “tuffa” människor som tycker folk är mesiga som inte kan hantera verkligheten, att de inte ska behöva skyddas hela tiden. Att man måste våga möta saker och inte undvika dem. Jag förstår det argumentet, samtidigt som jag tänker att det påminner om att ha en konversation.
En viktig sak som jag har lärt mig med åldern är att bli bättre på att stämma av med andra om de är redo för att ta emot informationen när man vill “prata av sig”. Om något jobbigt har hänt på jobbet eller ifall en vän har problem i sin kärleksrelation. Är jag redo att ta emot den negativa energin just då, och kan jag ens vara till glädje för någon annan? Jag har lärt mig att fråga folk: “har du tid att prata?” eller “orkar du lyssna på min känslomässiga rensning just nu?”. Det är mycket att begära av någon annan att de ska frigöra utrymme i sig själva – där de kanske har fullt med eget – för att hjälpa någon annan att bearbeta sina känslor. Så att stämma av med den andra var den befinner sig först kan vara väldigt bra och respektfullt – samtidigt som man får vara beredd på att svaret ibland blir “nej, jag orkar inte just nu”. Och då får man ju acceptera det – och inte ta det personligt.
Jag uppskattar när mina vänner säger nej till mig, för då vet jag att de värderar vår relation tillräckligt mycket för att inte vilja förgifta den och fylla den med irritation. Det är inte direkt optimalt när folk vill vara är artiga och håller inne sin passivt aggressiva ilska för den påverkar ju relationen till slut ändå. Jag har en kompis som bara kollar sin telefon några gånger om dagen. Det är många som drar i honom och det ingår i hans jobb att vara en social knutpunkt. Genom att bara kolla sina meddelanden på vissa tider kan han ge full uppmärksamhet – istället för att ständigt vara tillgänglig, vilket i hans fall nästan garanterat skulle leda till irritation och utbrändhet. Och då kan man ju inte vara tillgänglig för någon alls.
Så, hur kopplar jag allt det här till trigger-varningar? Min filosofi är att varningarna är som rubriker i en tidning. Jag läser rubriken och överväger om det är något jag vill läsa eller inte. Ibland vill jag veta vad som pågår, ibland orkar jag inte läsa mer om krig och miljöförstöring. Ibland är jag på humör att bearbeta en text om sexuella övergrepp, ibland pallar jag inte tänka på sådant för att hålla mig över ytan och klara den dagen på bästa sätt. Jag förespråkar inte att vi ska blunda för verkligheten. Men ibland måste vi skydda oss själva, för att orka vara bra människor. Jag tror det är viktigt att vårda sin egen energi, och inte bara låta världen sänka en, för då kippar vi ständigt över ytan. Som det populära uttrycket: Sätt på din egen syrgasmask först, innan du hjälper andra.
PUBLICERAD I JÖNKÖPINGS-POSTEN, VÄRNAMO NYHETER MFL (HALLPRESSEN), JANUARI 2019. länk
