IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Krönika: Jag vill inte bli bitter - så jag väljer osäkerheten - Hallpressen

Krönika: Jag vill inte bli bitter - så jag väljer osäkerheten - Hallpressen

Skärmavbild 2019-05-07 kl. 11.30.55.png

Jag har alltid levt mitt liv lite som jag själv vill det, inte så som det förväntas av samhället. Det var ingen SYO-konsulent som sa åt mig att satsa på att jobba som frilansskribent, försöka skriva romaner och bo utomlands. Särskilt inte med ett litet barn. Men jag är väldigt lycklig med mitt liv. Jag har nästan ingen trygghet, men jag trivs med att leva i flödet och lyssna på min intuition, och hittills har saker löst sig även om det varit nära ögat många gånger. Som nu för någon månad sedan, när jag trodde jag skulle bli pank. Sedan hände något stort som gjorde att allt löste sig.

Många tittar på mig och frågar mig hur jag vågar chansa, ta steget att satsa på mina drömmar utan att veta att hur det blir i slutändan. De vill själva också göra en massa saker – kanske sluta sitt jobb och starta eget, bli hemma-föräldrar, eller plugga en kurs på universitetet – men de säger alltid ”en dag”, och så kommer den där dagen aldrig. För sen blir vi gamla och sen orkar vi inte och sen är det för sent och sen riskerar vi att bli bittra. Jag vill inte bli bitter, då väljer jag hellre osäkerheten.

Ofta vill vi göra stora förändringar i livet, men vi går runt och väntar på att någon annan ska säga att det är okej. Vems tillstånd är det vi väntar på? Är det våra grannars, våra föräldrars, våra kollegors, eller rent av våra barns? Vem är det som ska säga att det är okej att leva våra liv precis som vi vill leva dem? Vad är det i oss som tror att andra vet bättre, bara för att de är fler?

Inom psykologin finns det ett begrepp som heter ”groupthink”. Kortfattat innebär det att när folk i grupp formar en åsikt för att komma överens och hålla med varandra blir det inte alltid särskilt bra och rätt. Man vill ha frid och fröjd och hittar på en lösning som alla kan gå med på – men bara för att tjugo personer är med i gruppen betyder det inte att de har rätt. Ofta är det snarare tvärt om, att alla jämkar lite på det som de verkligen tror på, tills det blir en urvattnad, dålig version av något som hade kunnat bli starkt och bra. Om en person står ensam bredvid med en bättre lösning kan den lätt känna sig ensam och utstött.

Jag har ofta varit den där personen som står utanför gruppen. Det har gjort ont många gånger och jag har känt mig avvisad och isolerad, som att ingen förstår mig. Men ju äldre jag blir, desto mer har jag hittat människor som kan uppskatta mig för den jag är och som begriper sig på mig, trots att jag inte lever som de flesta andra.

Bara att jag får skriva den här texten är en del av läkandet av det såret. Att det inte bara är okej att vara annorlunda – det kan ofta vara något väldigt bra, som får andra att tänka till och ifrågasätta normen. Samtidigt som att det ofta gör ont att vara ensam. Det är en del av lotten.

Den nya Fredrik Backman-filmen "Britt-Marie var här" handlar om 63-åriga Britt-Marie (spelad av Pernilla August) som lämnar make och hem för ett nytt liv. 

Det kan vara svårt att lyssna på det man verkligen vill göra. Till exempel om någon vill sluta sitt jobb och följa en dröm, men väntar på att någon annan ska säga att det är dags. Som när vi låter relationer bli riktigt, riktigt usla innan vi vågar ta steget att avsluta dem eller väntar tills vi blir utbrända eller får sparken, innan vi slutar jobbet vi vantrivs med. Utbrändhet kommer inte över en natt – ofta föregås det av en lång tid av att förneka sig själv för andras skull. Tills slut samlas det och blir en fysisk reaktion. Jag tror inte det behöver gå så långt att kroppen säger ifrån åt oss om vi vågar lyssna på vår egen intuition. Medgivandet, att det är okej att ändra sitt liv, bör ju komma från oss själva i första hand – för vem vet bättre vad som är bra för mig än jag själv?

Men, skulle det vara så att du som läser ändå känner att du behöver någons klapp på axeln, att det är helt okej att plötsligt sluta jobbet som chef och bli nagelskulptör, eller ta ett sabbatsår och tågluffa runt Balkan så är det här mitt medgivande. Gör det! Livet är faktiskt inte så värst långt. Och, om inte nu, så när? Jag tror på dig.

Ida Therén

PUBLICERAD I HALLPRESSEN (VÄRNAMO NYHETER, JÖNKÖPINGS-POSTEN, MFL) JAN 2019. LÄNK

Bokrecension: Inte så farligt (red. Roxane Gay) - Svenska Dagbladet

Bokrecension: Inte så farligt (red. Roxane Gay) - Svenska Dagbladet

Krönika: Orkar jag läsa en till text om våldtäkt? - Hallpressen - 190407

Krönika: Orkar jag läsa en till text om våldtäkt? - Hallpressen - 190407