Bokrecension: Stephen Dixon - Beatrice - Svenska Dagbladet 20190416
Kortfattat har jag en sak att säga om Stephen Dixons ”Beatrice”: det är så här man skriver koncist. I centrum står en tre månader lång vänskapsrelation mellan författaren, den pensionerade professorn Philip Seidel, och hans 25 år yngre före detta student med ett namn som osar Dante – Beatrice.
Beatrice presenteras som olovligt ung för Philip, trots att hon är en 48- årig skild trebarnsmor. Som kvinnlig läsare med en kulturellt inprogrammerad kronisk åldersnoja som börjar redan vid 25 är det uppfriskande att läsa. Det rör sig alltså om det klassiska (och ganska uttjatade) temat med professorn som blir kär i sin student – fast i en tröttare version, utan libido.
Det finns också en annan nivå av handling i boken, med Philips åldrande. Han som sörjer hustrun som nyligen gått bort. Skoningslöst skildras här såväl ensamheten efter att arbetslivet är över till den åldrande kroppens urininkontinens.
Jag tänker att Dixon passar in i det amerikanska begreppet, att någon är en “writers writer”. Alltså, en författare för andra författare.
Stephen Dixon, med uppåt fyrtio böcker bakom sig, har nominerats till flera stora amerikanska priser, men översättningen av ”Beatrice” är introduktionen till hans författarskap på svenska – av lilla nykomlingen Norpus förlag. Jag vill passa på att berömma just översättningen: även om det är ett väldigt enkelt, okomplicerat språk är det ändå inte självklart att texten flyter på bra. Men det gör den här. Den nu drygt 80 år gamla Dixon har hyllats av unga amerikanska författare – som den experimentella Tao Lin – och getts ut av avantgardiska förlag som McSweeney’s.
Jag tänker att Dixon passar in i det amerikanska begreppet, att någon är en ”writers writer”. Alltså, en författare för andra författare. Jag tror att många som är intresserade av skrivandet som konstform kan ha stor glädje av att läsa ”Beatrice”, som är skriven i monologliknande form där konversationerna är sammanslingrade så jag inte alltid vet när det är tankar eller faktiska samtal – och kanske är det inte heller meningen. Dixon balanserar mellan det experimentella och det traditionella på ett sömlöst vis, i ett fascinerande och skickligt hantverk av en man som slipat sin teknik i över ett halvt sekel.
”Hon kom tillbaka med två glas vin och slog sig ner intill honom. Säkert att han vill ha rött? Hon har tagit nya glas. Vilket vill hon ha? Samma som förut: det han inte vill ha. Och förresten, den där pussen på huvudet förut var för att hon tycker att han är så trevlig. Men var var de? I samtalet? Han fortsätter gärna med rött. Hon gav honom glaset.”
Det finns en absolut tillit till läsarens intelligens och egna fantasi och det är så här jag vill bli behandlad.
Den nonchalanta växlingen mellan konversation, tanke och berättande verkar barnsligt enkelt, men alla som försökt skriva (eller ännu värre, läsa) inre monologer vet hur det blir pinsamt eller – ännu värre – oläsligt i händerna på en oerfaren skribent. Men i ”Beatrice” tappar författaren aldrig kontrollen över texten. Tiden växlar plötsligt. I nästa stycke kan det ha gått tre månader och som läsare hänger jag på, utan att ifrågasätta. Det finns en absolut tillit till läsarens intelligens och egna fantasi och det är så här jag vill bli behandlad: som förmögen att själv fylla i mellanrummet mellan punkterna.
”Vill man ha påtår på kaffet, finns det en enorm termos på ett bord vid sidan om. Låter perfekt. De bestämde tid och dag och utbytte mejladresser utifall någon av dem skulle få förhinder – hennes idé.”
”Beatrice” innehåller också en hel del intressanta konversationer och tankar om litteratur och skrivandets natur. Som när Dixon konstaterar att ”ingen författares hela livsverk – och han sa inte corpus för det får det alltid att låta som om det var dött – kan vara alltigenom lysande, inte ens om han så bara skrev en enda kort bok”.
Utan att ha gått igenom hela Dixons författarskap uppfattar jag ”Beatrice” som en sådan ovanligt gnistrande bok, där inget är överflödigt, inget behöver strykas. En sådan bok som kan ta många böcker att skriva.
