Recension: Poppy Pym och faraos förbannelse – Svenska Dagbladet 6 aug 2016
Poppy Pym och faraos förbannelse
Författare: Laura Wood
Ungdomsbok, Modernista
Översättning: Lena Karlin 318 sid
Poppy Pym lämnades av sina föräldrar som bebis. Hon växte upp på cirkus, med konstnärerna som sin familj. När hon blir lite äldre blir det dags att börja vanlig skola. Hon skickas till det anrika internatet Saint Smithen’s, där hon är redo att leta upp äventyr. Och de kommer till henne, snabbt, i form av egyptiska artefakter som kanske bär på en förbannelse.
Första boken om Poppy Pym har med sin surrealistiska internatmiljö liknats vid Harry Potter. Men trots små utsvävningar i det okända – Poppy Pyms adoptivmor är spådam – är detta en äventyrsbok eller deckare snarare än fantasy. Boken har inte heller riktigt den crossover-potential mot vuxenläsarna som varit en del av Rowlings framgångar. Tilltalet är direkt till läsaren (”ni”) och avsändaren, Poppy Pym själv, påminner rent språkligt en hel del om mina egna mellanstadiedagböcker.
Styrkan ligger i intrigen och persongalleriet, som känns smart och modernt utan att vara sökt. Berättelsen har ett tydligt feministiskt anslag med en tuff och rolig flicka som huvudperson. Hennes bästa vänner är en lång genibrud som gillar att läsa och en kortväxt pojke som kämpar med den trånga mansrollen. Få figurer i boken har könsstereotypa yrkesval och intressen, och flera figurer i boken är mörkhyade – inte bara det alltför vanliga mönstret, där en enda person ska agera symbol för ”de andra”. Här finns flera, bland annat den engagerade men lite snurriga botanikläraren Mr Grant, och Letty, som är Frankrike i språkklubben och har lösmustasch. Det här är så pass ovanligt att det är värt att lyfta fram. Trots att det borde vara självklarheter.
Det är fullt ös genom hela romanen, och den känns fräsch och kul, även om den följer internatskolegenrens formulär. Poppy Pym måste lära sig att hon inte får ha sin lila batikfärgade tröja med glitter, utan en nystruken skjorta. Hon får inte göra trapetskonster på rasterna, eller äta sockervadd till frukost. Hon måste anpassa sig, till den konstiga stela internatskolan.
Men – ”Vem vill vara som alla andra?” Det finns både historielektioner – kring farao – och samhällskritik inbyggd i berättelsen. Barnens antagonist är den snobbiga Annabelle, vars pappa är ”triljonär”. Hon gör sig lustig över den annorlunda och föräldralösa Poppy Pym, men oroa er inte. ”Freakens revansch” kommer mot slutet.
”Poppy Pym och faraos förbannelse” är en intersektionell deckar-Harry Potter, med nyanser av Pippi Långstrump. Och jag ser fram emot nästa bok om henne.
IDA THERÉN
