IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Förlåtande om mördarnas mödrar – Svenska Dagbladet 24 juli 2016

Förlåtande om mördarnas mödrar – Svenska Dagbladet 24 juli 2016

Forgiven: The Amish School Shooting, a Mother's Love, and a Story of Remarkable Grace

 

Vad är förlåtelse? En djup medkänsla. Grundbulten i många religioner. Samtidigt lever vi i ett samhälle baserat på konkurrens och hierarkier. Finns det plats för förlåtelse i en sådan miljö? Frågan ställs på sin spets i två nya böcker av mödrar till massmördare.

"A mother’s reckoning" är skriven av Sue Klebold, mor till den ena mördaren på Columbine-skolan i Colorado. Terri Roberts är författare till ”Forgiven”, om sonen som mördade en grupp unga flickor på en amish-skola i Pennsylvania.

De båda kvinnorna verkar av allt att döma ha betett sig som normala amerikanska föräldrar. Även om barnen skiljer sig åt en aning: Roberts son Charlie hade svårt att lära sig i skolan, medan Klebolds son var perfektionist och tidigt utvecklad intellektuellt. Ingen av kvinnorna anade att de hade framtida mördare i sina hem. Även om barnen har lidit av utanförskap, ilska och depression har de dolt det så väl, att inte ens de närmaste har lagt märke till känslorna.

Störst skillnad på kvinnornas upplevelser ligger i bemötandet från omgivningen. Klebold möts av hat, och nyhetshistorierna handlar om vilket monster hennes barn är. Sonens kors huggs ner kort efter att det satts upp. Columbine-morden 1999 var den första uppmärksammade skolskjutningen och sägs ha inspirerat många andra.

Det var viktigt för Klebold att inse att sonens dåd också var ett självmord. Att sonen mådde dåligt, och var, som hon kallar det, ”hjärnsjuk”. Sedan dåden har Klebold arbetat med självmordsprevention. Tala med era barn, är hennes budskap. Även om det känns jobbigt och kan ta tid att få fram information. Fortsätt försöka.

Columbine-dådet har fortsatt eka i kulturen. Senast i våras ställde den svensk-amerikanska konstnären Bunny Rogers ut ”Columbine Cafeteria” på galleriet Société i Berlin. Skolcafeterians uppochnervända stolar, efter att våldet utspelat sig, står i centrum. Verken knyter an till subkulturen av unga tjejer på nätet som åtrår tonårsmördarna. Hon vill lyfta hur ilskan och rädslan för utanförskap – men även förmågan till grymhet – finns i oss alla. Det är just sådana upplevelser som sägs ha triggat Columbine-morden.

Morden på amish-skolan kom senare, 2006. Där hade mördarens mor, Terri Roberts, turen att slungas rakt in i förlåtelsen. Amish-familjerna som förlorat sina döttrar vände sig genast mot henne, i kärlek. På grund av sin tro, och sin kultur, visade de inte ett uns av ilska och aggression mot mördarens familj. Följden är att hennes läkande går smidigare, hon får en fin kontakt med den amishska gemenskapen och de väver starka band, mellan förövares och offers familjer. Tragedin får åtminstone några positiva konsekvenser.

Roberts, som är djupt kristen, skriver fängslande men lite präktigt i den amerikanska traditionen av kristna böcker. För den med annan världsbild finns det fortfarande mycket att ta till sig, även om bibelverserna i onödan skymmer budskapet. Klebold – judisk, men mer sekulariserad – skriver betydligt bättre, och hennes bok tilltalar en bredare publik.

När man som läsare möter böckerna sida vid sida blir det tydligt att det är just omgivningens förlåtelse som skiljer läkeprocesserna åt. För Klebold verkar vägen varit längre och hårdare än för Roberts. Förlåtelse av sig själv blir betydligt svårare när man inte får den av andra.

Vi lever i en kultur som verkar se på förlåtelse som ett tecken på svaghet. Tvärtom, skulle jag hävda att det är det ultimata beviset på styrka. Genom vägen mot förlåtelse, som den amishska gemenskapen väljer, slipper man smärtan i hämndlystnad och ilska – något som drabbar den som bär på den allra hårdast. Bitterhet skapar lidande för en själv, medan förlåtelse lugnar själen.

Buddhan, den ultimata förlåtaren, porträtteras ofta med ringar kring sin gestalt. Jag tänker mig dem som kraftfält, gränser som man själv kan reglera genom att centrera sin energi. Genom att känna oss själva kan vi veta våra gränser. Då kan vi också förlåta, samtidigt som vi undviker att bli överkörda.

Att älska, glömma och förlåta är – som gammaldags bonader brukar meddela – trots allt livets gåta.

IDA THERÉN

Recension: Poppy Pym och faraos förbannelse – Svenska Dagbladet 6 aug 2016

Recension: Poppy Pym och faraos förbannelse – Svenska Dagbladet 6 aug 2016

"Någons mamma" – CONST Literary (P)review 2014

"Någons mamma" – CONST Literary (P)review 2014