Krönika: Min dotter kommer minnas detta som en fin period - Jönköpings-Posten (mars 2020)

Författaren och kulturjournalisten Ida Therén bor i USA och valt att stanna hemma med sin dotter för att inte bidra till smittspridningen. Hon skriver om hur isoleringen väcker tankar och rädslor, men också ger utrymme för reflektion.

När jag skriver det här har jag varit självvalt isolerad med min dotter i över två veckor. Jag bestämde mig för att hålla mig inne för att minska risken att bli smittad, men framför allt för att inte smitta andra. Jag skulle kunna ha symptom som utan att märka av det och man kan vara smittsam även om man själv mår bra. Dagarna har gått lite upp och ner – ibland känns det som att jag ska tappa förståndet, andra stunder känns det rent av fridfullt och skönt att liksom få tillåtelse att inte göra eller prestera, det som hela vårt samhälle bygger på.

När jag känner mig orolig och rädd brukar jag försöka komma tillbaka till nuet och tänka på min dotter, hon som betyder mest för mig. Ärligt talat tror jag att hon kommer att minnas den här tiden som en fin period. Hon gillar inte att gå i skolan och vill helst vara hemma med mig. Och nu får hon vara det. Hon leker, läser och har olika projekt med sina gosedjur. Mycket roligare än att stå på led och få instruktioner av en lärare, tycker hon. Så jag försöker vila i det, när oron dyker fram.

Alla mänsklighetens problem kommer från människans oförmåga att sitta tyst i ett rum, ensam, sa matematikern Blaise Pascal. Det är den förmågan vi tvingas träna på i de här tiderna av Corona-virusets utbredning. Det är smärtsamt för många av oss och rent av farligt för dem som lever i destruktiva relationer eller för barn till föräldrar som är våldsamma och förövare. Men för dem av oss som lever till synes normala liv, tror jag att det kan vara riktigt effektiv terapi. Jag säger inte att det är kul – men det finns nog en och annan positiv effekt för vår inre hälsa, i alla fall långsiktigt.

När vi sitter hemma tvingas vi sakta ner och möta oss själva, våra egna tankar och spöken. Kanske inser man att ens relation inte är så himla bra. Eller så tvingas man byta jobb, något man i vissa fall kanske innerst inne hade önskat länge, men inte kommit till skott med. Förändring är ofta jobbig precis när den händer, men man måste dra av det där plåstret för att den ska kunna ske. Och den här perioden tror jag kan skapa en öppningen för många av oss. Det är en chans att inte bara springa runt mellan ärenden och aktiviteter, utan istället att vända blicken inåt och reflektera. Kanske kommer det upp minnen från barndomen eller tidigare perioder i ens liv som man inte riktigt har tagit tag i att bearbeta. Vi måste också möta sätten vi hanterar känslor på, som kanske inte alltid är så bra. Det som kallas våra ”coping-mekanismer” visar sig. Tar vi till flaskan, tv:n, telefonen, när ångesten bubblar upp? Eller klarar vi att sitta med dem och och vara snälla mot oss själva.

En kris är ofta en öppning. Mot vad? Ibland vet vi inte. Något nytt väntar runt hörnet, men det är läskigt att släppa taget, att inte ha kontroll, att gå i dimma. Det enda jag tror man kan göra när man befinner sig i en storm, som den vi står mitt i nu, är att ta några djupa andetag, komma tillbaka till sin kropp och fråga sig, är jag här? Är jag trygg, just nu? Kan jag andas? Själv försöker jag andas in i det som är, här och nu.

Ida Therén

Författare och kulturjournalist

PUBLICERAD I JÖNKÖPINGS-POSTEN MFL LOKALTIDNINGAR I SMÅLAND, APRIL 2020 (LÄNK)