IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Krönika: Om att bygga barns självkänsla – Jönköpings-Posten april 2018

Krönika: Om att bygga barns självkänsla – Jönköpings-Posten april 2018

Skärmavbild 2018-04-29 kl. 14.00.55.png

Jag tillbringade en långhelg med några vänner i den norra delen av staten New York, som i folkmun brukar kallas ”upstate”. Vi var ett gäng i tre generationer – barn, föräldrar och äldre släktingar – som var helt avskilda från andra under flera dagar. Den sortens samvaro har ju en tendens att sätta relationer på sin spets och så var det också denna gång.

När en annan vuxen bestämde sig för att läxa upp mitt barn och mitt föräldraskap inför alla andra blev jag, surprise surprise, väldigt sårad. Jag började ifrågasätta mig själv på djupet och gräva i de olika lagren. Vad är barnets personlighet och grundnatur, och vad handlar om vår egen uppväxt och hur vi tror saker ”ska” vara (jag vet inte hur många barnaga-förespråkare jag stött på under mina år i USA som hävdar att deras föräldrar slog dem och de blev minsann helt okej människor – samtidigt som de käkar ångestdämpande och har en massa sömnproblem).

Jag tror – till skillnad från den här personen – inte att man måste skrika och skälla på barn om de säger emot en. Jag tror inte att barn måste skrämmas till lydnad utan att barn vill samarbeta – utmaningen är bara för dem att veta vad som förväntas av dem. Jag tycker personligen inte barn ska sitta tysta vid bordet. Men om andra tycker det så kommer det ju uppstå en konflikt, i just våra förväntningar. Men hur ska jag förklara för mitt barn hur det ska uppföra sig, när jag inte riktigt vet själv vad som är rimligt?

Redan som barn tyckte jag att många av vuxenvärldens regler och vad som ansågs ”normalt” var ologiskt och korkat. Idag är mitt jobb – som skribent för olika tidningar – att att berätta om varför jag tycker det och hur saker skulle kunna vara istället. Det är inte alltid poppis nu heller, men det var ännu värre när jag var fem år och saknade högskolepoäng att skydda mig med.

Hela livet har skuggan funnits kvar av att ofta ses som ett problem när man tar plats och ifrågasätter normer. Ofta förväntar vi ju oss att barn först ska lyda blint och hålla klaffen och sen plötsligt, en dag, helt magiskt våga ta för sig i livet och ha en stark självkänsla. Så funkar det ju inte. Självkänsla tror jag är något vi som vuxna hjälper barn bygga varje dag, genom att se och respektera dem som individer och människor.

Livet för mig har handlat mycket om att hitta en balans i när man ska ge andra plats, och när man inte ska hålla tillbaka i områden där ens röst behövs även när den går mot strömmen. Det är en ständig utmaning.

Min dotter är väldigt lik mig, vilket ställer höga krav på föräldraskapet (mina föräldrar tycker dock det är jättekul, ”nu fattar du hur vi hade det”) men det gör också livet med henne spännande och oförutsägbart. Ofta är ju intelligens och att vara ”besvärlig” nära kopplat – det krävs ju inte mycket hjärnkapacitet för att bara följa en diktator, det är mer ansträngande att hitta på egna sätt att leva sitt liv. Men att vara förälder till en ledarpersonlighet kan vara en stor utmaning.

Vad ska man göra när man ser andra bete sig olämpligt eller rent av skadligt i sitt föräldraskap? Jag har funderat på det mycket efter incidenterna och jag tror att svaret är: det beror på. Ingen är perfekt som förälder och ibland har vi blinda fläckar, där andras perspektiv kan vara viktig input för att utvecklas. Men jag tycker inte det är acceptabelt att göra det i affekt, eller inför andra. Det är en annan sak, tänker jag, om man sätter sig ner i lugn och ro på en trygg plats och först av allt frågar om det är okej att man tar upp något man tänkt på. Sen tror jag det spelar roll hur man faktiskt formulerar det, själv har jag märkt att det är mer lättsmält när någon ödmjukt ger exempel ur egna erfarenheter, än att attackera andra höga hästar där de är ”expert” och den andra är en idiot.

Viktigast av allt är nog ändå, tror jag, att fundera ett varv till varför man gör något. Som jag kom fram till, efter att ha legat och lipat på rummet ett tag Upstate och känt mig som världens sämsta människa och förälder. Ibland kanske folk inte är de godhjärtade samariter ute efter att ”hjälpa” som de utger sig för att vara, utan bara nån som mår bättre av att ta ut sina frustrationer på andra.

Här tror jag vi måste ställa svåra frågor till oss själva, innan vi lägger oss i andras privatliv. Lägger jag mig i andras liv för att hjälpa, eller för att något i mig själv skaver? Lite som att klättra på andra för att själv slippa drunkna i sin egen skit.

PUBLICERAD I JÖNKÖPINGS-POSTEN OCH HALLPRESSEN-TIDNINGARNA APRIL 2018, PAPPER OCH PÅ NÄTET (LÄNK)

Förord till Silvana-boken (hela texten) – Norstedts 2018

Förord till Silvana-boken (hela texten) – Norstedts 2018

Bokrecension: En av pojkarna – Svenska Dagbladet 180415

Bokrecension: En av pojkarna – Svenska Dagbladet 180415