Förord till Silvana-boken (hela texten) – Norstedts 2018
”Ni kan fucking få tillbaka allting / ni aldrig nånsin gett mig / jag ska alltid slå tillbaka skiter i / om ni inte sett mig”
Vem är hon egentligen, Silvana. Eller: vad är hon. Feminist, lesbisk, arab. Invandrare, butch, rappare, låtskrivare. Kvinna.
Får man vara så många saker på en gång?
Hennes flerspråkighet, hela regnbågens färger i hennes kropp. Allt, i plural.
”Ingen namnsdag men Silvana är ett svenskt kulturarv”
Vi lever i en ny tid då rollerna expanderar. Där en person som andra läser som kvinna kan vara fler saker än någonsin tidigare. För vi måste inte längre välja mellan arketyperna. Hora eller madonna, eller till och med: vän eller konkurrent.
Det är i detta nya utrymme Silvana kan blomma ut. Samma sak för mig och för dig som läser det här. Nu kan vi vara vilka vi vill, bortanför rådande patriarkala strukturer.
”Hur vi än försöker kategorisera, gruppera och ordna faller vi ändå utanför ramarna”
Silvana är ett anthem, påminner om att förtryckta måste stötta varandra, mot den som behandlar en illa. Vi har varandras rygg.
Vi lyfter, genom att stärka varandra.
I den här boken kan vi kliva in i Silvanas universum.
”Backad utav alla här ingenting kan störa mig”
Jag gjorde en intervju med Silvana, hennes första någonsin. Hon sa: ”Inom tre år har alla mina kompisar tagit över och ägt ut alla.”
Några år senare skrattade vi åt hur hennes profetia hade blivit sann: Hennes vänner hade tagit över. Silvana hade blivit drottning av Sverige. Vad var det som skedde under de där åren, som gjorde att en lesbisk litauisk-syrisk-svensk rappare kunde gå från okänd till att fylla stora arenor? En förändring, i hela samhället, där begrepp som intersektionell feminism gick från smal universitetslitteratur till instagram-memes. Där diskussionen för att förstå hur förtryck fungerar i patriarkatet rörde sig från förutsättningen att ”kvinna” var den enda motpolen till ”man” till ett – ofta yrvaket – uppvaknande: att livet faktiskt inte är samma för den som inte är vit, som har funktionsvariation, är trans eller icke-binär, homosexuell eller icke-kristen. Fler började fatta att feminism utan intersektionellt medvetenhet i bästa fall är tandlös, i värre fall går manssamhällets ärenden. Och inga förändringar sker utan en obekväm mellanfas, utan själva revan i väven. All undantryckt ilska hos de som blivit tystade så länge måste få komma fram.
”Fuck din kontroll / Fuck din heder / Fuck ditt kaos / Fuck sakta ner mig”
Mitt i den här revolutionen befinner sig Silvana Imam, rappare, drottning, hjälte. Med sin kompromisslöshet och no nonsense-attityd ber hon aldrig om ursäkt för den hon är. Med sin blotta existens rubbar hon det andra ser som ”normalt”. Hon ser sig inte som ett offer utan vänder frågan mot betraktaren: Vad är det för fel på dig, som tycker att jag avviker? Är det jag som är konstig – eller du som är lättlurad, korkad och hjärntvättad till att tro på samhällets trånga normer?
Silvana är inte här för att pleasa någon, eller för att passa in. Hon har sitt budskap, och levererar det, vare sig vi är redo för det eller inte.
”De skapade ett monster / Men jag gör ba vad jag måste / Jag gör det här för folket / Jag sliter ut min lunga”
Foto: Norstedts
Silvana förstod redan som barn att ingenting med henne stämde överens med vad som förväntades av henne. Hon såg homofoberna och rasisterna som tyckte att hennes normaltillstånd var fel. Hon gav inte upp utan skapade istället en alternativ värld, med egna regler och principer. Ett eget rum där hon är norm och dit hon kan bjuda in andra. Ett rum som är hennes musik, och som är den här boken, en fristad för att lyfta och uppmuntra alla som vill fortsätta kämpa.
”Jag vill röra om allting / Jag vill fucka upp allt / Jag vill göra nånting som kommer eka forever”.
Tack, Silvana, för att du fuckar upp ordningen. För ur kaoset kommer frihet. För oss alla.
–Ida Therén, journalist och kritiker
