Recension: Magnus Wallins videokonst – Jönköpingsposten 1 aug 2016

Magnus Wallins nya utställning i Munksjömagasinen börjar i mörker. Besökaren går in i ett kolsvart mellanrum, där bara ett mullrande dån på avstånd skvallrar om vad som komma skall.

Du passerar några tunga skynken och går in i en nedsläckt magasinhall, där ljus lyser upp bilder på väggen. Nakna människokroppar, upp och nervända, i rad projiceras på en vägg. Den är lång, kropparna bara fortsätter. Kvinnor, män, barn. De är svartvita, sepiafärgade, som tagna ur en annan tid. Det finns något tomt, vilt i deras blickar. Det är bilder tagna på köttet, utan rörelse.

Tankarna förs till åldrade fotografier, till döda kroppar, till svunnen tid. På vissa platser tränger orange tegel genom väggen och bilderna får en brunorange ton. Det är vackert.

Du går vidare i salen och två skärmar, flera meter höga, visar svartvita animationer. De är på flera sätt motsatserna mot de nakna kropparna. Här har huden och ögonen skalats av. Kvar är skelettvarelser som förs samman och faller genom ett mörkt universum. Benrangel som rör sig i formationer, dansar, förenas, separeras i bitar av benknotor.

Det känns dystopiskt, med studsande animerad anatomi med skelett av människor, hästar, kentauer. Kroppar utan hudfärg, kroppsdelar som faller handlöst genom en rymd. Ljudeffekter med borrande toner påminner om elektronisk drone-musik. Ryggrader och skallar bildar klungor som faller genom en tom rymd, eller grå himmel. Skelett-torsos med bultande bröstkorgar möts i en stönande omfamning.

Det blir filosofiskt: En påminnelse om att vi människor är kött, hur färg och kön är oviktigt. Vi är själar, som svävar runt i benrester och tomrum. Inget mer.

Samtidigt är det otäckt. Varför? Vi människor tycks inte gilla att påminnas om vår egen fysik. Vi upphöjer allt bortom skinnet till sanning, men det andra gör oss illa berörda.

Det är förtrollande, både vackert och hotfullt. Högt surround-ljud med rymdlik musik skapar en känsla som påminner om Cinemax-bio, eller en nattklubbs sista timmar innan stängning. För den som har känslig hörsel finns öronproppar i entrén. Enligt guiderna tycker vissa äldre besökare att det är för mörkt i rummet, så var beredd på att det verkligen är helt nedsläckt. Men jag gillar det!

Jag har sett Wallins verk en gång tidigare. Då fastnade jag länge framför hans videos, fascinerades av deras egen logik, ville inte gå därifrån – trots att de bara visades på små skärmar. Här är upplevelsen en annan, stor och kraftfull. Man sugs in i filmerna, och många olika tankar väcks. Vad är det här för värld? Är det en annan, eller vår egen – eller bara, rent av, en annan dimension än den vi är van vid?

Det är tillgänglig konst som passar såväl den vana konstbesökaren, som den som bara gillar att se på häftiga filmklipp på Youtube. Det är konst som väcker många tankar, utan att du måste ”fatta” eller att någon behöver känna sig utanför. Det passar också alla åldrar, särskilt kommer det tilltala många yngre som gärna hänger framför skärmar. Ta med barnen, de minsta för en upplevelse av skräckblandad förtjusning á la spökhuset. De lite äldre, för något coolt som påminner om dataspelvärlden eller filmer som Alien och Predator.

Missa absolut inte det här – särskilt inte när det generöst nog är gratis! Min enda invändning: att det inte var fler verk på plats. Jag hade kunnat stanna länge till.

IDA THERÉN

PUBLICERAD HÄR I JÖNKÖPINGS-POSTEN