IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Essä: "För oss som inte kan de sociala koderna" om Helt hysteriskt – Svenska Dagbladet 28 aug 2016

Essä: "För oss som inte kan de sociala koderna" om Helt hysteriskt – Svenska Dagbladet 28 aug 2016

På fredag har ”Absolutely fabulous – the movie” svensk premiär. SvD:s Ida Therén är en av dem som hittade hem när hon första gången stiftade bekantskap med det ohämmade radarparet Patsy och Edina i tv-serien ”Helt hysteriskt”.

När Edina får reda på sin dotters sexuella läggning måste hon sätta sig ner. ”Hur kan du bara säga något sådant, utan förvarning?” Året är 1992, Storbritannien har just börjat återhämta sig från aids-panik och Thatcher-erans backlash mot homosexuellas rättigheter då första säsongen av ”Helt hysteriskt visas”. Och vi möter Edina, som blir knäckt av att dottern Saffy är straight.

Det är deras relation som den brittiska tv-serien tar avstamp i: en sketch av komikerna Dawn French och Jennifer Saunders där dottern (Julia Sawalha) – torr, beige, ordentlig, agerar mor till sin utlevande och oansvariga mamma. Tittaren sympatiserar med Eddy, trots att hon är en usel mamma. Ingen tittare vill vara lika tråkig som Saffy. Ingen vill vara en trist morsa.

Pr-byråchefen och light-buddhisten Edina (Jennifer Saunders) har en samboliknande bästisrelation med vännen Patsy (Joanna Lumley), båda är i 40-årsåldern när serien börjar. Att serien i Sverige fick heta ”Helt hysteriskt” istället för ”Absolutely fabulous” säger allt om ett land så lutherskt att det är oförmöget att uppskatta hur ”fabulous”, alltså hur fantastiska, ohämmade och glamorösa de båda kvinnorna är. Fokus hamnar istället på att de är ”hysteriska”. Uppskruvade, snarare än underbara.

Serien visades i fem säsonger, plus specialavsnitt i samband med OS i London 2012. Kändisar som Elton John, Twiggy, Whoopi Goldberg, Naomi Campbell och Helena Bonham Carter har dykt upp som gäster i programmet. Serien har utvecklat en kultstatus, där fansen – särskilt inom bögvärlden – är oerhört hängivna. En långfilm, som en sorts uppföljare eller möjligtvis, avslut, har varit efterlängtad. 2 september har ”Absolutely fabulous - the movie” svensk premiär. Där råkar paret, bland alla smaklösa skämt och besatthet vid att klamra sig fast vid ungdomen, bland annat mörda Kate Moss.

Något väcktes till liv i mig första gången jag såg ”Helt hysteriskt”. Jag satt i den där bruna skinnsoffan och glodde på en av de tre kanalerna. Genom våra nyputsade fönster kunde man skymta andra, lika välstädade småstadsvillor. Det som visades i den flimrande tv:n var som från en annan planet fylld av kaos, höga skratt och lyxiga kläder som satt åt på fel ställen. I min värld hade alla likadana jeans och jag var den besvärliga bruden med glasögon som läste böcker om feminism, var vegetarian och handlade på Myrorna (man fick ta tåget, till Jönköping). Men det här var en plats där det kändes som att jag kunde bli accepterad, precis som i barnprogrammet som jag älskade, det med trasdocksgänget som alla var ”lite trasiga, och knasiga”. Där hos en annan sorts kvinna än den jag var bekant med. En som pratade för högt, som drack champagne till frukost, en vars alla vänner – och exman – var bögar. En som klär ut sig, när hon ska klä upp sig, som dras till den sortens avancerade mode som brukar skrämma bort de män som älskar ”the girl next door”. En som inte behöver ”unna sig något” ibland, för livet är ett enda stort unnande.

Samtidigt är den kvinnobild som ”Helt hysteriskt” förmedlar full av motsägelser och driven av den sortens självhat som samhället kletar på kvinnor och som yttrar sig i bantning, åldersnoja, statusfixering. Och kanske är det så för de flesta av oss som älskar ”Ab fab” – att serien har blivit ett slags fristad för den som på olika vis inte passar in i normen, i de väldrillade miljöerna där vi växt upp. För män som är för feminina, eller kvinnor som tar för mycket plats. Vi som aldrig fattat de där sociala koderna. Edina och Patsy, det är vi.

Bilden av Patsy och Edina har följt mig genom livet som en inspiration och en befrielse. Känslan av att jag inte är ensam. Eller: ”det finns någon som är värre”. Trots det har det tagit mig 30 år att komma till den enkla insikten att vi speglar andras negativa bild av oss. Gör den till vår egen självbild. Det är inte jag – som avviker från det städade, tysta och hämmade – som är jobbig. Det är andras reaktion på att jag ifrågasätter status quo som är jobbigt för dem själva.

Jag minns första gången jag såg två män kyssa varandra. Jag var tonåring och hade haft flera killkompisar som hade kommit ut till. De märkte väl att jag inte brydde mig, ”jaha sån är du”. Men när jag såg det, kyssen, i köttet. Jag glodde. Det var inget dåligt. Men något nytt. Nästa gång hade jag lite mindre glosjuka, gången därefter mindre igen. Det är det fina med exponering. Till slut är det avvikande inte så konstigt längre. Ju fler vi är, som är oss själva, desto lättare blir det för andra.

”Ab fab” är satir, humor, överdrift. Men djupt in, finns en kärna av något varmt och kärleksfullt. Något livsbejakande och samtidigt skört. En längtan efter att bara få leva, utan andras snåla gränser. Du kan vara precis som du är – trasslig, högljudd, destruktiv, omoralisk, längtande. Det är också okej.

Du duger, trasig och allt.

IDA THERÉN

LÄNK

Recension: Magnus Wallins videokonst  – Jönköpingsposten 1 aug 2016

Recension: Magnus Wallins videokonst – Jönköpingsposten 1 aug 2016

Intervju: Stina Oscarson – Dagens ETC 23 aug 2016

Intervju: Stina Oscarson – Dagens ETC 23 aug 2016