IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension: Bukowski – Kärleken är en hund från helvetet – Svenska Dagbladet 13 aug 2016

Recension: Bukowski – Kärleken är en hund från helvetet – Svenska Dagbladet 13 aug 2016

bukowski

Bukowskis ”Kärlek är en hund från helvetet” möter vi en kåt gubbe kring 55. Han glor gärna på tonårstjejer, spelar på hästar och står med i telefonboken, bara för att groupies ska hitta hem till honom.

Jag läser den nyöversatta samlingen vid Adriatiska kusten, luften är salt och havet ännu saltare. Genom de enkla dikterna sugs jag in i ”Buks” lidande, längtan, något allmänmänskligt trots att det hade varit lätt att avfärda. Han är en självupptagen snuskgubbe, en sådan jag tillbringat hela mitt liv att försöka undvika efter att sådana förpestat mina semestrar fram tills nu, när jag passerat trettio och plötsligt hamnat utanför skottgluggen för deras kladdiga blickar.

Nu finner jag också något skört, mänskligt i hans texter, något jag inte såg när jag var 20 och fascinerad av beatrörelsen. Det finns ett djup i dikterna som skvallrar om sorg, om döden, mitt i all nonchalans. Hade jag varit yngre hade jag antingen avfärdat honom som ett patriarkalt svin, eller idealiserat honom som en genidrömmare.

Nu blir bilden mer nyanserad. I dikterna är Bukowski en åldrande man, en som äntligen fått framgången han drömt om hela sitt liv. Enligt utsaga i dikterna var han oskuld till 23, fick inte ”till det särskilt ofta” innan 50. Det finns mycket obearbetad frustration, som han nu tycks vilja ta igen genom att – för att citera rapparen Lil’ Wayne – ligga med varenda tjej i världen.

Han faller för kvinnor som är lika trasiga som han själv, de möts för att slicka såren efter livets obarmhärtiga köksmixer. Sönderslitna hjärtan som stelnat för att inte rasa samman, som vågar släppa på de hårda kanterna för en natt, tillsammans. Samtidigt drömmer han om Madonnan, som i dikten med den suggestiva titeln ”stillsamma välvårdade kvinnor i bomullsklänningar”:

Alla jag nånsin känt
Är pillerknaprare, alkoholister,
Horor, före detta horor, galna kvinnor.

Han förälskar sig i dessa ”horor”, i deras långa röda hår, annorlunda livshistorier. Här finns något vackert, i vuxna som förälskas, en annan kärlek än den i ungdomen. En hinderbana av grusade förhoppningar, besvikelser, men ändå med det sargade hoppet i behåll: kanske når vi fram, den här gången.

Vad kan väl vara vackrare, modigare? Mänskligare än den ömsesidiga respekten och gemensamma längtan efter det omöjliga hos de trasiga människorna som möts i hans lägenhet.

Odjur odjur odjur,
Sa hon och kysste mig,
Vad vill du ha
Till frukost?

Det är, som modern människa, lätt att avfärda Bukowski. En pervers gubbe med pedofila dragningar. Samtidigt: är han inte också ett offer för en mansroll där kärlek och känslor alltid varit tabu? Där män blir låsta i en oförmåga att vara i kontakt med sig själva, sina känslor.

Jag sticker, sa hon. Jag älskar dig, men
Du är galen, det finns
Inget hopp för dej.

Hon tog sin handväska
Och smällde i dörrn när hon gick.

Det är nog nåt djupt knas från barndomen
Som gör mig så lätt att komma åt, tänkte jag.

Vi tycks anse att vi lever i historiens mest frigjorda tid. Men vår tids sexualisering, som gör all kropp objektifierad och sexuellt laddad, separerar oss från våra naturligaste tillstånd (förenade, nakna). De finns ständigt tillgängliga: nakna kroppar i sexiga poser. Men sann, ren sexuell kraft känns avlägsen bland hårdporr, contouring, mobilskärmar och gymselfies.

Besattheten vid ytan fjärmar oss från det inre. Sex som akrobatik, inte som det det kan vara: en holistisk, inre resa. Att läsa Bukowski påminner oss om vår blinda fläck. Hans oförblommade kåthet sätter fingret på vår egen prydhet. Han omfamnar den, kroppens begär, utan omskrivningar, med all dess inbyggda sorg:

Och nu undrar jag
Vilket av oss två djur som hinner före
Med att äta upp den andra
Först fysiskt
Och till sist
Andligen?

Vi förtär djur
Och sen förtär
En av oss den andra,
Käraste.

Nej, jag kommer inte gå så långt som att hylla den här boken, eller Bukowski i stort. Hans genistämpel tycks ha kommit av bara farten, det är ju många som länge haft alltför lätt att idealisera sviniga män. Ofta blir dikterna långrandiga, hans sömniga självömkande och romantiserande av manlig ansvarslöshet får mig att gäspa. Samtidigt finns det något behagligt i hans punkiga nonchalans, som inspirerar. Och en ren människokärlek mitt i cynismen.

IDA THERÉN

LÄNK

Radio: Medverkan i P4 Extra – 30 aug 2016

Radio: Medverkan i P4 Extra – 30 aug 2016

Intervju: Ola Larsmo – Dagens ETC 5 aug 2016

Intervju: Ola Larsmo – Dagens ETC 5 aug 2016