Krönika: Kvinnor, strejka i sommar (JP) 170714
Kvinnor, strejka i sommar!
KRÖNIKA Under det senaste året har Ida Therén ägnat mycket tid åt att lära sig sätta gränser, men konsten att säga nej, utan att skämmas, är svårare än man kan tro. Nu uppmanar hon fler kvinnor att följa hennes exempel och säga NEJ!
Att säga nej kan vara väldigt läskigt. Många av oss är uppfostrade att säga ja, till alla andra. För att göra dem glada, för att få dem att tycka om en. Ja, visst kan jag fixa fikat till personalfesten. Ja, visst kan jag jobba över. Ja, visst kan jag ta emot den nya praktikanten. Ja, visst kan jag laga mat idag också, älskling.
Ja, till alla omkring dem. De glömmer bara säga ja till en person: dem själva.
Men tyvärr funkar det oftast så, att om du alltid säger ja, så kommer nejet förr eller senare. Vare sig du vill det eller inte. Ofta är det inte vackert. Kanske tappar du det helt på din chef. Eller skriker rätt ut att jag orkar inte ha några gäster i stugan i år!!
Eller så bestämmer du dig som över en natt, att du vill skilja dig från din ohälsosamma relation. Eller så berättar du för din vän, att du har varit arg på den i flera år utan att du någonsin sagt ett ord om det. Eller, som händer allt fler i Sverige idag: din kropp stänger av. Du blir det utbränd, och måste sluta arbeta.
Jag kan garantera det här: När inte du säger nej, kommer din kropp göra det åt dig. Förr eller senare.
Ofta ger kroppen oss många signaler innan det går så långt att vi blir utbrända. Vi blir trötta, får sämre hälsa, får ont i magen av stress. Ändå fortsätter vi att säga ja till alla andra än den personen, som mest av allt ropar på vår uppmärksamhet: oss själva.
Men visst är det läskigt att säga nej! Testa själv, hur det här känns för dig:
Nej, jag tänker inte laga mat åt hela familjen den här söndagen. Jag vill hellre vila mig och kanske ta ett bad.
Nej, jag vill inte gå på after work med jobbet. Jag vill hellre umgås med mina barn.
Nej, jag vill inte städa lägenheten för att vi ska ha gäster. Jag vill hellre gå en tyst promenad i skogen (för det är mer lustfyllt).
Nejen till andra, som blir ja till en själv.
Om vi inte tar hand om oss själva, och respekterar våra känslor och behov. Vem ska då göra det åt oss?
När nejet väl kommer. Då kan det vara stort. Vrålande likt ett medvetet vattenfall, som poeten Anne Carson skriver, citerat i Elis Burraus nya diktsamling Röda dagar (10-tal).
Men vad händer då, om man blir personen som ibland säger nej. Blir man en otrevlig typ, en bitch, en kommer man få sparken från jobbet för att man inte tömmer diskmaskinen varje dag? Eller förlora alla sina vänner.
Min erfarenhet är att oftast är det inte så. Att vi blandar ihop snäll, med att vara konflikträdd. Det är två helt olika saker. Det finns något magiskt med människor som är tydliga med sina ja och nej - och alltså, med sina gränser. De utstrålar respekt, för sig själva. Och det gör att andra respekterar dem mer. Det syns på någon som värderar sig själva högt. Det är en person vi också vill visa uppskattning.
Visst finns det strukturer som stoppar våra nej, men alla kan nog ändå fundera lite över det här, oavsett hur ens situation ser ut. Var kan jag lätta lite på trycket? Var kan jag säga nej, för att kunna säga ja någon annanstans?
Jag gläder mig mycket åt mina vänner som tar sig själva på så stort allvar, att de säger nej till mig ibland. Det är ett vanligt missförstånd att vi alltid måste göra andra glada, för att vara vänner. Någon som alltid vill göra mig nöjd, till priset av deras egna behov, stressar mig. Om jag inte blir tacksam då, vad händer då med deras välbefinnande? Hur jag reagerar på deras försök att göra mig glad, blir ett krav. Att jag ska bli lycklig, åt dem.
De vännerna jag uppskattar mest, är de som säger nej, när de menar nej. För då vet jag. Att när de säger ja, då betyder det verkligen ja.
Visst, nu kanske du säger, att en del människor alltid säger nej, och är det så bra? Jag håller med. Att alltid säga nej, när nejet kommer från rädsla, är ju inte bra. Men ett riktigt, sant och autentiskt, nej, kommer inte från rädsla. Det kommer för respekt, för en själv. Och med det: för den andra personen.
Mitt ja till mig själv, blir ett nej till dig. Det betyder inte att det alltid kommer vara så. Men just nu känner jag såhär. Och jag respekterar mig själv tillräckligt mycket, för att säga det.
En av de viktigaste läxorna jag lärt mig, i allt det här, är att vissa nej tar tid. Kanske vill vi rent logiskt tacka ja. Tänker, i hjärnan, att det låter jättekul. Men när vi fått chansen att låta det sjunka ner, och känna efter lite. Kanske vi inser att vi inte alls vill.
Vi är olika mycket i kontakt med vår intuition och våra känslor. För vissa går det snabbt, för andra tar det längre tid. Och det är okej. För det är viktigt att komma ihåg, att:
Det är okej att ångra sig.
Ibland vet man inte direkt, utan kanske måste be om mer tid. Det låter verkligen roligt, men jag vet inte riktigt hur jag kommer känna än. Kan jag återkomma till dig på tisdag?
Många, särskilt en äldre generation kvinnor, har blivit indoktrinerade till att aldrig lyssna på sina egna behov. När de väl börjar göra det, är nejen sällan särskilt snygga. Om du är 50 år gammal och aldrig har sagt nej. Då kanske du måste börja öva där du slutade säga det, i förskoleåldern. NEJ! Jag vill inte!
Att vara kvinna idag innebär mer möjligheter än på tusentals år. Vi behöver inte längre ta mäns skit. Vi blir inte längre utkastade om vi inte rättar oss i leden. Det är dags att börja lyssna på oss själva, vad vi behöver. Inte bara på omgivningens önskemål.
Kanske blir det sommaren då inte bara sophämtare strejkar. Utan också kvinnor.
