IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Reportage: Klassisk musik och klass – ETC april 2015

KLASS OCH KLASSISKT

Som barn var min huvudsakliga relation till klassisk musik Mozart-skivorna som pappa köpte billigt på vår bilsemester i Tjeckien. Någon gång såg vi en klassisk orkester i en kyrka, och en termin dansade jag balett – innan verksamheten i min lilla hemstad lade ner. Första gången jag kom in i en konsertsal var det läskigt och ovant. Musiken kändes stor, och främmande. Som vuxen har jag haft perioder när jag bara lyssnar på P2. Musiken hjälper mig tänka på annat än vardagen. Men det har tagit lång tid att hitta dit. Hur är det för andra som ”älskar” klassisk musik. Hur hamnade de där? Och: är ett öra för klassisk musik ett tecken på att du är lite finare och smartare än andra?

Eric Schuldt har gjort flera prisbelönta radioprogram på klassiska kanalen P2. Han var på Operan första gången som femåring. Hans morfar var de välkände operasångaren Ragnar Ulfung – kände för sin sång men också med trivia som att han lärde Pavarotti spela tennis.

Varför anses klassisk musik som en symbol för ”god smak”?

–Musiken kommer från hovet och kyrkan i västeuropa. Sen på 1800-talet växte borgerligheten fram. Då började man med konserter som man köper biljetter till. Det är en borgerlig uppfinning.

–Sen kom socialdemokratin på 1900-talet, och ville sprida det hela folket. Det var en massivt kulturpolitisk satsning under hela 1900-talet. Både kommunala musikskolan, konserthus i många städer och P2. Nu står vi vid någonstans vägskäl.

Det märks att han blir obekväm när jag frågar hur hans klassbakgrund påverkat musikintresset.

–Operan är fortfarande ganska klassbunden. Men på konserthuset är det inte alls lika överklassbetonat. Och de som hör av sig till P2, är alla möjliga. Men, det heter ju fortfarande Kungliga Operan.

Han påpekar att många musiker under 1900-talet gjort en klassresa, från arbetarklassen till musiken. Nu är han bekymrad över utvecklingen, utifrån vad han sett i media om skolans ökade segregation.

–Nu vet jag inte hur det kommer bli fortsättningen. Det är därför vi har P2!

Malena Ernman är uppvuxen i vad hon beskriver som ”ett helt vanligt radhus i Sandviken”. Hon hittade den klassiska musiken genom the King Singers, en vokalgrupp som hennes mamma lyssnade på.

Klassisk musik ses ju ofta som liktydigt med kulturellt kapital och förfining. Vad tänker du kring det?

–Det är något jag tänkt mycket på. Klassisk musik och opera bygger sin identitet på att inte förändras; den är själva definitionen av att vara konservativ. Och självklart så attraherar det en konservativ publik.

–Tyvärr så lockar den konservativa identiteten också en liten men starkt bakåtsträvande publik. Där kommer dom bruna idealen in… Publiken som inte alltid är helt synonym med antirasism och feminism.

Institutionerna har inte en tillräckligt stark vilja att nå en ny potentiell publik, tycker hon. Därför gör hon allt själv. Ifjol lockade hon ihop med produktionsbolaget Blixten & Co 40 000 besökare till opera och klassisk musik-konserter – till stor del en helt ny publik. Stora siffror i klassiska musik– och operavärlden, även internationellt. Nu har gänget gjort projektet i sex år. Ändå har inte en enda institution hört av sig om ett samarbete. Hon har ”hur många som helst” idéer på hur man ska uppmuntra fler att ta sig över tröskeln in mot musiken.

–Institutionerna har resurser och anslag som ligger i absoluta världstoppen. Vi måste på allvar förändra en stor del av hur vi ser på vårt uppdrag. Publiken - inte minst den nya publiken- måste få en centralare roll.

Tebogo Monnakgotla än tonsättare. Hon växte upp med kulturintresserade föräldrar i Uppsala.

Hennes uppfattning är att ens klassbakgrund är ännu viktigare inom exempelvis bildkonst, än inom musik. Det viktiga, påpekar hon, är att man får chansen att börja med den klassiska musiken som liten. Tyvärr tycker hon att Kulturskolan saknar kvalitetstänk. Intresserade elever får inte tillräckligt långa och många lektioner, vilket gör att många musikföräldrar söker sig till privata alternativ.

–Då blir det en skiktning som gör att de duktiga hamnar på ett ställe. När jag växte upp gick alla tillsammans. Det lyfte hela gruppen.

Hon skyller på politikerna – inte lärarna. Det finns många skäl att satsa på Kulturskolan, konstaterar hon: Många av popskrivarna i svenska ”popexporten” har också gått i kulturskola.

–Sverige har ju otroligt mycket bra musiker, med tanke på folkmängd. Det har ju varit väldigt hög kvalitet. Vi har ju lyckats. Det har ju spillt av sig på hela pop-industrin. Att man har en gedigen bakgrund.

Michel Dida är rappare. Han har ingen bakgrund inom klassisk musik och det har inte funnits något intresse i familjen. Men, eftersom musik spelar så stor roll i hans liv har han samlat ihop den klassiska musik han hittat och gillar.

–Jag värdesätter jag ett spår mer om jag har kämpat för att få tag på det. Lite som en frimärkssamlare.

Han har tycker appen Shazaam är ett bra verktyg för att hitta ny musik. Den känner igen musik och ger dig namnet på låten du spelat. Med hjälp av den kan han spola tillbaka en film och ta reda på vilken låt som spelats i bakgrunden.

–Man hör så mycket musik till vardags som man tyvärr ofta inte lägger märke till, ifall man inte vet vad man söker.

Popsångaren Mattias Alkberg tycker ofta klassisk musik blir en klassmarkör.

–Fast jag vet inte, känns så typiskt att en som jag ska känna mig hotad av det. Och det gör jag ju inte egentligen.

–Så fort en inte förstår något, ofta på grund av ointresse snarare än att en är trög, så försöker en politisera avsändaren. Göra hen till något en själv inte är, men som en föraktar.

Varför tror du att många upplever en tröskel till den klassiska musiken?

—För att den är svårare. Det är skriven musik framförd av högutbildade.

–Jag tror att folk generellt har svårt att ta till sig kultur som inte talar direkt till dem, som inte säger något om dem själva och deras liv.

Han uppfattar det som att fler klagar på klassisk musik nu för tiden, än på populärmusik. På samma sätt som de ”lägre klasserna" alltid klagat på de bättre bemedlade.

–Men inte tror jag prins Carl Philip lyssnar mer på Yo-Yo Ma än vad jag eller, säg, Sebbe Staxx gör.

IDA THERÉN

Recension (bok): Henrik Bromander – Kurs i självutplåning – Dagens ETC april 2015

Recension (konst) – Duchamp-symposium på Moderna Museet – Aftonbladet kultur 15-04-29