För oss som blivit golvade av Henrik Bromanders tidigare genialiska verk, som Smålands mörker (2012), är “Kurs i självutplåning” – en rad noveller i serieformat– efterlängtad. Bromander verkar i samma skola som några andra politiska radikala konstnärer som jag ivrigt följer, som konstnären Magdalena Nordin och författaren och mästerbloggaren Johannes Nilsson, som båda på ett tonårsaktigt vis – trots att båda passerat 35 – gör precis som de vill. De verkar utanför det Stockholmscentrerade grupptänket och använder sin konstnärliga frihet åt att vara krångliga, snarare än att få retweets för sina duktiga åsikter på Twitter. Samtidigt har de kvar sin politiskt radikala ryggrad, långt från kappvändandet som fått till och med DN att skriva att ”rasism är dåligt”. Vad händer när det inte längre är trendigt att vara vänstervriden antirasist?
De frågorna vilar över Bromanders serier.
Där får människor som annars är osynliga plats. Allt från trött butikspersonal till kontorsråttan med fredagsmysfigur. De flesta är ensamma, en påminnelse om hur vi människor behöver andra för att må bra.
I en av bokens mest välskrivna noveller får vi möta en LO-arbetande ensamstående kvinna i trettioårsåldern som vill muntra upp sig med en clownkurs. Snart blir kursens gruppdynamik ett tydligt exempel på de hierarkier vi människor älskar att syssla med. En slags dans kring stolarna där en person måste åka ut. Alfahannen skyddas av ”daddy’s girls” bland tjejerna, och den enda rasifierade personen lackar ur på pucko-mentaliteten triggad av homogeniteten och drar.
När huvudpersonen kritiserar matföretaget Astrid och apornas personalpolitik – företaget saknar kollektivavtal – protesterar en självrättfärdig vegan. ”Det är ett miljövänligt och etiskt företag. JAG har rätt att tycka vad JAG vill.”
Problemet med den avideologiserade grenen av identitetspolitiken är ett återkommande tema.
I en annan novell möter vi en iransk vårdchef som tjänar pengar på att dra ner på kvaliteten på vården, pratar skit om araber och muslimer och bestämmer sig för att rösta på SD. När huvudpersonen protesterar väljer han dumt nog att göra det genom att anspela på chefens härkomst. Han får sparken, på grund av främlingsfientlighet – trots att han själv anser att han sparkar uppåt.
I serien ”Tillfällig lösning” som skildrar livet för en inhyrd tjej, på en arbetsplats där spänningarna ökar mellan de fast anställda och bemanningsanställda. Hennes chef är en RUT-älskande liberal ”social entreprenör” som tror att hennes alternativa klädstil och Star Wars-inspirerade syn på arbetsmarknaden, där hon står för en ny, viktig, kraft. När en tjej ber om tillsvidareanställning får hon ett hånskratt och en halvering av nästa månads timmar som svar. ”Jag har gjort mer för kvinnokampen än hela rödstrumpevänstern tillsammans!” säger chefen malligt och facebookuppdaterar en ryggdunk till Johanna Koljonens för hennes uttalande om sitt RUT-avdrag. Bromander är skoningslös mot hycklare. Här vinner identitetspolitiken aldrig över klassperspektivet.
En höjdpunkt är den fantastiska serien om facklig organisering på ett telemarketingställe, som jag sedan jag inte slutat tänka på sedan jag läste den i ett fanzine för några år sedan. De flesta som jobbar på företaget är unga och känner inte till sina rättigheter. I hemlighet organiserar sig de anställda där de kräver tillsvidareanställning och längre raster. Svaret från chefen: de får sparken. Men gänget ger sig inte. Till slut blir det en illustration över hur arbetsplatskampen bör drivas i Sverige, säger huvudpersonen: ”Långsiktigt och kompromisslöst”.
Kurs i självutplåning är en rad sorgliga och roliga berättelser om att sparka uppåt, mot makten. De blir en påminnelse om att vi inte måste acceptera samhällets hierarkier.
När LO-kvinnan tänker tillbaka på hur hon själv fegt skyddade normen när hon var med och mobbade ut en handikappad tjej i skolan, skärper hon sig. Hon bryter mönstret och ställer sig upp för att avslöja den perviga clownläraren: ”För första gången på länge bet jag ifrån. Känslan av att vägra leva på knä, att ställa sig upp och agera, den är berusande.”
Jag kommer att tänka på Jerker Virdborgs nya novellsamling ”Skyddsrummet Luxgatan” där jag såg samma budskap: Människor i grupp blir snabbt idioter. Ibland måste man vara den krångliga gaphalsen som vågar säga ifrån för att krossa normen. Det som är rätt är sällan enkelt.
IDA THERÉN