”Välmåendet har blivit till ideologi”, skriver författarna, svenska Carl Cederström och brittiska André Spicer. De definierar ”syndromet” som hur jakten på att må bra har kommit att arbeta emot oss. Hur en sund livsstil har gått från att vara ett val till ett moraliskt krav från samhället. Uppfyller du inte kravet drabbas du av ångest eller dåligt samvete. Har du inget jobb? Är du sjuk? Skyll dig själv om du inte är glad och utåtriktad, eller för att du inte tränade och åt superfood. I wellness-världen finns inga strukturer.
Bland annat tar författarna tar upp coacherna, som ska hjälpa oss med våra inre liv, en slags ”insourcing” av ansvar. Problemet, skriver de, är att coacherna förvärrar oron genom att vända den inåt och ge oss själva ansvaret, ”intensifiera snarare än lindra valfrihetens trauma”. Det faktum att fasta trygga jobb har ersatts av ett pressat prekariat som kan avskedas vid minsta miss ignoreras.
Hand i hand med coachingvurmen går intresset för mindfulness, ett fenomen paketerat med en blandning mellan österländsk spiritualism, neurovetenskap och businessjargong. Även här vänds kraven inåt. Författarna konstaterar att det är bekvämt för arbetsgivarna att lasta över ansvaret på individen. Är ditt jobb monotont eller rent av skadligt? Gå inte med i facket, utan kör mindfulness och gilla läget! Får du inget jobb? Testa positivt tänkande!
I ett samhälle där ansvaret läggs på individen hamnar kroppen, detta elände som vi hjärnmänniskor tvingas göda och vårda i hela våra liv, i fokus. En hängig och trött kropp är ett hot mot den produktiva idealmänniskan som glatt dyker upp när hon sms-inkallats till ett av sina tre deltidsjobb.
Byggandet av den perfekta fysiken har blivit 10-talets kyrka. Du ska vara tom, men vältränad. Synen på välmåendet har förvrängts från att det är skönt att må bra, till: Mår du bra är du god. Mår du dåligt är du en dålig människa.
Den marknadsmässiga kroppen ska vara ren, stark och sund, fascismens ideal har blivit allenarådande. Jag tänker att det inte minst syns på modet: på senare år har de arbetslinjesläta svarta träningstajts-benen blivit ett militäriskt mode som fyller Sveriges innerstäder.
Det finns också en riktigt vidrig klassfråga i det här: vem tror ni pallar ett crossfit-pass för välformade biceps efter jobbet: den ensamstående morsan som pillat bort kladdiga tuggummin från skolkorridorer hela dagarna? Eller chefen som grön-smoothie-fiber-pruttat på ett styrelsemöte och sedan dragit på en powerlunch med en ”fräsch sallad”? De rika tränar. De fattiga sliter ut kroppen. De fattiga blir feta av billig mat medan de rika har tid att forska sig genom mataffären på jakt efter de perfekta råvarorna, som ska maximera kroppens näringsupptag. Mat har gått från en njutning till ett besök i ett kemilabb. Att äta rätt är en klassmarkör, ett identitetsarbete, en bedrift. Klassaspekten kring tillgången till nyttig mat, skriver författarna, ignoreras och omformuleras till en fråga om ”livsstil”. Ansvaret läggs, som allt annat, på individen.
Wellnessyndromet är lättläst och intressant, och borde ta platsen som många självhjälpsböcker idag fyller i de flesta svenska bokhyllor. Men på en punkt tappar författarna bollen, mitt i guldläge: ursäkta om jag låter som en elev i Genusvetenskap A, men boken saknar faktiskt helt genusanalys. Det är synd, för det hade fördjupat diskussionen ytterligare. Wellness-samhället handlar inte bara om en perfekt kropp, utan en specifik sorts kropp. Den fasta, muskulösa, själlöst produktiva. Den självständiga, oberoende kroppen. Ni kan gissa vart jag vill komma: det är en schablonartat manlig kropp vi söker efter. Motsatsen till allt det som traditionellt brukat förknippas med kvinnan: njutning, kurvor, spiritualitet, vård av barn och gamla. Kvinna, ofta sedd som beroende av andra människor, men också: omvårdande om andra. Det finns ingen plats för sådant hos må-bra-idealmänniskan. Wellnesskvinnan ska ta det sämsta från männens dåliga påhitt: jobba långa dagar på tråkiga jobb som förvandlar planeten till en kokande sopstation. De ska göra sitt yttersta för att ignorera sina medmänniskor och tillbringa sin fritid med statusuppdateringar om sin egen förträfflighet, göra squats och ”egoboosta” sig själva.
Läs Wellnessyndromet och minns: motsatsen till wellnesshysterin är vad som behövs för en bättre värld. Nej, jag menar inte att alla ska börja röka. Men vi kan vända blicken utåt. Kämpa för nya sätt att se på arbete: sex timmars arbetsdag, medborgarlön, basinkomst. Se strukturer som begränsar oss, krossa dem istället för att anklaga oss själva för att våra kroppar är fulla av begränsningar.
Framför allt: inse att det bästa sättet att själv må bra, är att få andra att må bättre. Att något så enkelt ska vara så lätt att glömma.