IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension (bok): Den vita staden – Arbetet kultur 15-03-28

I Karolina Ramqvists Flickvännen fick vi lära känna Karin som träffar en kriminell snubbe på Ibiza. Vi fick följa hennes väntan under hans stötar, i det dyra huset han köpt till henne utanför Stockholm. I den fristående fortsättningen Den vita staden har mardrömmen blivit verklighet: Mannen är borta, antagligen död. Ekobrottsmyndigheten ska ta allt ifrån henne och hon saknar inte bara jobb och utbildning utan viktigast: Hon har sedan ett halvår ett spädbarn. Lika länge som mannen varit försvunnen.

Där Flickvännen kretsade kring polerande av lyxiga köksöar i marmor har all fasad rämnat i Den vita staden. Bebisen kladdbajsar och skriker, det stinker ruttet i diskhon, bara torra müslismulor finns kvar i köksskåpen och Karins enda mat kommer från ett pizzabud – som hon dessutom ligger med. Vännerna sviker, det kriminella gängets ”familj” visar sig vara en bluff när det väl gäller. Karins modellkropp, det som brukade vara hennes stolthet, förfaller. Bristningar, mjölkstinna bröst och hängig hud döljs under mannens solkiga morgonrock som hon bär dygnet runt.

I den helt briljanta berättelsen om nyföddhetstiden är boken som allra starkast. Upplevelsen av den fysiska sammansmältningen, tröttheten, något som kan vara spåren av en förlossningsdepression är perfekt gestaltad. Brösten rinner och mjölken klistrar sig mot kroppen, barnet smackar mot bröstvårtan, suger på flaskan, leker med en sladd. Dagarna flyter ihop till sjok. Det sätter fingret på en ordlös upplevelse som ofta är osynlig i kulturen: jaglösheten, kroppsligheten, pausen från självförverkligande-hetsen.

Där Flickvännen var mer komplex med en avancerad kronologi har Den vita stadenett enklare format. Den lyckas inte heller riktigt uppnå samma höjder. Men varför jämföra? Den vita staden är en oerhört skickligt skriven, fängslande roman, trots att den känns nedplitad med en nonchalant axelryckning. Det vittnar om en författare som kan sitt hantverk, som inte behöver krångla till det. Det är en stor konst.

Samtidigt är hon, liksom i tidigare böcker, orädd för att vara politiskt krånglig. Karin vill inte vara jämställd. Hon vill bara sitta hemma medan hennes man deltar i brott, kanske mord. Jag gillar att hon skildras så. Kulturen är en av få platser där vi kan förhandla värderingar och beskriva känslor som inte får populistiska applåder på ledarsidor. Människor är inte bara rationella och sunda. Därför behöver vi konstnärer som vågar undersöka hur det är att inte leva som man borde.

Karins näst intill destruktiva passivitet är också ett ställningstagande. Alla vill inte vara produktiva och klättra på arbetslinjens stege. Att bara vilja stirra in i ett barns ögon och fundera över existensen, det är en politisk handling om något.

Stay lazy, Karin.

Ida Therén

Arbetet Kultur

http://arbetet.se/2015/03/28/passivitet-som-politisk-handling/

Recension (bok): Wellnessyndromet – Dagens ETC 2015-03-26