Krönika: Vi längtar tillbaka till en enklare tid - Jönköpings-posten (juni 2020)

Ida Therén om Vänner-nostalgin: Vi längtar tillbaka till en enklare tid

När jag var liten brukade jag kolla på tv-serien ”Vänner” och drömma om att liksom huvudrollsinnehavarna hänga i en soffa och dricka kaffe med kompisarna när jag växte upp. Jag var knappast ensam om den fantasin. Lite skulle mina jämnåriga och jag ana då att vår framtid skulle handla om att sms:a mellan blöjbyten och scrolla genom bilder på folks altanbyggen på Instagram. Ändå bär många av oss fortfarande en längtan efter tiden innan stressen från sociala medier, innan träning blev coolt och även vanliga Svenssons började göra kändis-ingrepp på ansiktet. Innan pandemier och protester skapade en känsla av otrygghet och oro.

En enklare tid.

Eller, var det det?

”Vänner” firade 25 år förra året, men är nästan lika stor idag som när den kom. Då när jag själv brukade kolla på eftermiddagsrepriser hemma hos min farmor och farfar på Mosslelundsgränd i Värnamo (de hade kabel-tv, vi hade knappt ens fått TV 4 hemma hos mig). Jag satt uppkrupen i en stor brun fåtölj efter skolan och åt farmors hemgjorda pommes frites medan jag fick en rubbad verklighetsuppfattning om storleksförhållandet mellan bröst och midja, från Barbie-lika Monica och Rachel. Och alla andra på tv såg dessutom ungefär likadana ut. Vita och smala med stora bröst och perfekta leenden, enligt Hollywood-idealet.

Idag pratar vi ofta om hur det är mycket press på ungdomar, som växer upp med plastikopererade reality-tv-kändisar och med brutal våldsporr ett klick bort ända från mellanstadieåldern. (Om du tänker att ditt barn är det enda barnet som inte exponerats för den pandemin… Har du antagligen fel, om man ska tro statistiken.) Samtidigt pågår det en annan rörelse, i samtiden. Att ha tillgång till så oändligt många olika perspektiv på världen, som jag själv inte hade en aning om när jag växte upp. Information som jag hade gjort vad som helst för att få tillgång till, när jag törstigt sög i mig Voxpops musikvideos för att få en känsla för världen utanför Värnamo city (mitt liv nådde nya nivåer i känslan av tillgång till världen utanför, när jag som femtonåring fick åka till Växjö och vara med i Voxpop-publiken.).

Nu behöver vi bara slå in skärmkoden till mobilen för att kunna läsa allt om olika sätt att leva på, att älska på, att vara på. Jag visste knappt vad en transperson var förrän jag var 25, medan de flesta ungdomar idag redan i högstadiet har stenkoll på att det finns olika pronomen och könsidentiteter. Ungdomarna demonstrerar med Greta om klimatförändringar och plötsligt är det helt normalt att det finns veganalternativ på bensinstationen. När jag blev vegetarian i nian höll skolan nästan på att ringa socialen. Alla var så oroliga att jag skulle få näringsbrist och svälta ihjäl. Och då har jag för mig att jag till och med åt fisk.

Tv-program som ”Vänner” påminner om den där andra tiden – utan allt det hotfulla på internet – som känns trygg för många av oss, den tiden som var innan all osäkerhet när det fanns något att klamra sig fast vid. När det fanns soffor och kaffemuggar och lagom roliga vänner och en känsla av vad som var normalt och rätt och fel. Och världen inte kändes lika överväldigande och läskig och att allt var möjligt – med det underliggande kravet som ligger och puttrar under ytan: om det finns så många alternativ, då är det ju så svårt att veta om man valt rätt.

Alternativen som finns nu påminner oss om att vi kanske inte behöver leva exakt så som vi lever nu, bara för att det ”ska” vara så. Kanske är alternativet som kan tyckas självklart, inte det enda rätta.

Många av oss längtar tillbaka till de få valens trygghet. Men för alla som inte passade in i den heterosexuella, vita, tillrättalagda "Vänner"-världen. Där kanske nostalgin inte känns lika påfallande. Då när man tvingades stanna i garderoben, eller fick acceptera att dölja sitt sanna jag för att inte sjukdomsförklaras. De avvikande som antagligen inte längtar tillbaka till hur saker var förr, de som tvingades bita ihop och göra sig osynliga för att överleva eller fick se på medan folk i maktpositioner slängde ur sig rasistiska kommentarer utan att någon sa något upprört om det på sociala medier.

Det är mer alternativ idag, och det kan vara överväldigande, rent av förvirrande att det som en gång ansågs ”normalt” inte längre är självklart. Men för många av oss kan det vara en lättnad. Alternativen i hur vi kan leva kan vara själva nyckeln till ett fritt, sant liv. Eller för vissa, rent av stödet och speglingen som gör att man orkar fortsätta leva.

Ida Therén

författare och kulturjournalist

PUBLICERAD I JÖNKÖPINGS-POSTEN, VÄRNAMO NYHETER MFL JUNI 2020 (LÄNK)