Krönika: Just nu behöver vi alla träna på lågaffektivt bemötande (april 2020)

I oroliga tider är det lätt att tappa tålamodet, inte minst med sina barn, skriver Ida Therén.

Terése Österholm, psykolog i Värnamo, har en inriktning mot så kallat lågaffektivt bemötande, en term som blivit populariserad av psykologen Bo Hejlskov Elvén. På Instagram lägger hon upp serier som hon ritat, för att illustrera olika koncept kring just det här. Nyligen gjorde hon en serie som jag tyckte var klockren: två figurer varav en har ett neutralt, rent av vänligt upptryck och den andra är i full ilska. Undertexten lyder: ”För vem är chansen störst att nästa steg blir ett steg mot en lösning som blir bra för båda parter?”

Nu, under den här pandemin som vi går genom, ställs många av våra relationer på sin spets. Många är begränsade till hemmet i högre utsträckning än tidigare, vissa rent av isolerade, och vi tvingas möta många sidor hos oss själva som vi tidigare – kanske rent av under hela livet – sprungit ifrån, eller dövat med olika beroenden – som alkohol, underhållning eller romantiska förbindelser. Det gör också att vi tillbringar mer tid med den närmaste familjen än vi brukar. Kombinationen av de två kan vara en riktig dubbelsmäll, där vi måste öva på att inte ta ut alla de nyväckta demonerna på dem som står oss närmast, och som vi därmed är mest bekväma med.

Jag kommer ständigt på mig själv med att tappa tålamodet med mitt barn, på sätt där jag i vanliga fall hade haft större utrymme för att bara låta saker vara. Därför träffade den här teckningen mitt i prick. För det intressanta med lågaffektivt bemötande, oavsett vad man tycker om metoden, är ju att det oftast inte används för att den andre personen ska slippa ta smällen av en utskällning. Utan snarare för att det helt enkelt funkar bättre, om syftet är att få till en lösning – och inte bara att en av personerna ska få ur sig sina ilskna känslor medan den andra personen hunsas eller straffas. Om man faktiskt vill få saker att funka blir det ju sällan bättre av att den ena personen blir arg på den andra, som i sin tur blir upprörd och skriker tillbaka, så att den första blir ännu mer arg och situationen eskalerar till en storm som i bästa fall avslutas med att någon kommer till sans och ber om ursäkt, men då är ju skadan ofta redan skedd. Vad betyder ett ”förlåt”, om man vet att samma sak kommer hända snart igen?

Det här är i alla fall för mig en bra påminnelse i de här tiderna, då många av oss är rädda, oroliga och våra nervsystem i kroppen kanske är aktiverade i så kallade ”fly eller fäkta”-tillstånd, där vi spänner oss och är redo att hugga på minsta lilla tecken på hot. Vad vill jag egentligen åstadkomma med konflikten? Alltså, vad är syftet? Är det att få barnet att hänga med ut på promenad, trots att det gör mig tokig med sina protester, ja då får jag försöka hålla mig lugn om jag nu vill komma åt den där promenaden. Låter jag mig själv gå ner på ett förskolebarns – eller kanske till och med en tonårings – nivå. Ja då kanske det bara tar ännu längre tid innan vi kommer iväg, med den extra bieffekten att jag blir helt utmattad av all ilska som far genom kroppen. Och vem orkar promenera då. För att citera den amerikanska psykologen och läraren Ram Dass: ”I slutändan skulle jag hellre vilja vara fri och kär (in love) än att ha rätt”.

Ida Therén

PUBLICERAT I JÖNKÖPINGS-POSTEN MFL LOKALTIDNINGAR I SMÅLAND, APRIL 2020 (LÄNK)