Filmrecension: Charlies änglar – Nyhetsmagasinet ETC - Jan 2020
Den nya delen av serien av Charlies Änglar-filmer anses vara ett publikfiasko. Mottagandet var svalt och publiken har inte riktigt dykt upp till filmen som är regisserad av Elizabeth Banks, som också spelar en av rollerna, som Änglarnas ”chef” Bosley. Hon skildrar handlingen genom en feminin lins, snarare än den typiska manliga blicken som präglat tidigare sexiga ”änglar”. Personligen tror jag motståndet främst handlar om två anledningar: det uttalade feministiska temat som skrämmer bort många typiska actionkomedi-älskare, och faktum att Banks inte verkar helt säker på var hon vill ta filmen. Med tanke på att filmen har en budget på runt 500 miljoner kronor är det inte heller otroligt att tänka sig att det varit många kockar i form av producenter, som vill in och peta i handlingen. Ibland är den en ren actionfilm, andra stunder är det en halv-rolig komedi. Det som gjorde den förra, kult-förklarade, Charlies Änglar-filmen med den ikoniska trion Drew Barrymore, Lucy Liu och Cameron Diaz, oförglömlig var hur den var proppfull av överdriven kitschig ”camp”-stil. Filmen, efter önskemål från Barrymore, hade inte ens riktiga vapen utan det var fokus på kampsportsliknande slagsmål. Det i samband med exempelvis de underhållande dansscenerna skapade ett egensinnigt anslag som gjorde filmen lekfull och teatralisk. Det saknas helt i den nya filmatiseringen. Våldet är stundtals brutalt, med vapen och biljakter. Andra stunder är det en mer klassiskt tjej-vänlig story om hur kvinnor är tuffa och smarta. Sällan den där fåniga, tramsigt roliga leken mitt emellan.
När jag gick för att se Charlies Änglar på bio i Los Angeles en tisdag i november, kort efter den amerikanska premiärhelgen, var det bara jag och en massa lesbiska par i den glesa publiken. Jag tror absolut att den kommer bli en lesbisk klassiker, trots att det egentligen bara är en scen där den även utanför duken öppet queera skådisen Kristen Stewarts rollfigur leker med det lesbiska: hon har bråttom ut från ett gym med en nyckel som ska hjälpa henne stoppa internationella brottslingar, men hon kan inte låta bli att stanna upp och spana in en snygg tjej. Det är tillräckligt diskret för att inte störa eventuella homofober i publiken, men ändå för att avslöja något viktigt om rollfiguren. Kristen Stewart lever är riktigt bra i sin roll som Sabina en tuff pojkflicka från en rik familj. Hon är som en blandning mellan Lara Croft med många snygga skinnjackor, och kvinnotjusaren Shane i lesbiska kult-serien the L Word (som för övrigt just nu kommer med nya avsnitt). Elena (Naomi Scott) är en supersmart dataprogrammerare som tränar kampsporten Krav maga – och som får kontakt med Charlies änglar eftersom hon vill sätta dit sin kriminella chef. Ängeln Jane (Ella Balinska) är brittisk före detta spion, som är stentuff och bra på kampsport. Hon flirtar girigt med Elenas tafatta programmerar-kollega, spelad av tonårsfavoriten Noah Centineo. Det är fint att filmen har en bred rollbesättning där figurerna har olika ursprung, och att det finns ett mer medvetet anslag än i tidigare filmer. Tyvärr saknar båda de andra ”änglarna” riktig skärpa, udd, eller personlighet. Samspelet mellan änglarna saknar helt personkemi, vilket förtar lite den härliga ”tjejkompisar samarbetar för att fajta dumma typer”-känslan som hade kunnat lyfta filmen. Nu känns det bara som tre slumpmässiga personer som parats ihop. Den förra Charlies Änglar. Den hade mer humor, vänskap mellan änglarna och visserligen stundtals sexistisk, men samtidigt livsbejakande tramsighet som saknas i den nya, som vill ha mer fokus på tjejernas kompetens. Tyvärr blir den här undertonen av ängsligt allvar bara… inte lika underhållande. Ett annat problem är bristen på utvecklingskurva för huvudpersonerna. Elena går visserligen från nörd till en spion-ängel, men utvecklingen är inte tillräcklig för att engagera. De andra kör på i ungefär samma spår filmen genom.
Så, ska man se nya Charlies Änglar? Mitt svar är trots allt det här ja. Det är också en film som funkar bra för lite äldre barn, runt 12-13-år, kanske redan för mellanstadiet för den som inte är så känslig för våldsscener. Filmen bärs upp av att det är tillräckligt många olika turer i handlingen för att jag hela tiden är nyfiken på hur allt ska gå, utan att det blir förutsägbart. Förvänta dig inte nästa stora Oscars-vinnare, men definitivt två timmars underhållning med en hel del skratt och mycket ”girl power”, perfekt med en skål popcorn.
