Bokrecension: Henrik Bromander – Shahid/Skärvor - SvD 191113

Shahid/Skärvor

Författare Henrik BromanderGenre SeriebokFörlag Ordfront

418 s.

I”Shahid/Skärvor” möter vi två trasiga personer strax över trettio, en kvinna och en man. De kommer båda från en tuff arbetarklassbakgrund där det förekom olika sorters missbruk och destruktivitet.

”Skärvor”, den ena halvan av boken, handlar om Lovisa som genom grafittin och konsten tar sig från Hässleholm till Konstfack. Lovisa växer upp i en slags ”white trash”-familj som är taskig mot henne, istället för att uppmuntra hennes begåvning. Efter examen får hon snabb framgång i konstvärlden genom sina personligt politiska verk som undersöker terrorismen.

Samtidigt dejtar hon en typisk konstskolekille med intellektuella övre medelklassföräldrar som helt saknar beröringspunkter med Lovisas uppväxt och referenser. Framgången i den främmande världen hjälper inte mot de djupa såren hon bär på och hon faller in i negativa mönster. Det förvärras ytterligare av en oplanerad graviditet i samband med separation med den överkritiska och avundsjuka pojkvännen. 

Vi anar hela tiden att det vilar något mer under ytan hos Lovisa, som knappt byter ansiktsuttryck genom hela berättelsen. När vi mot slutet får veta mer om en annan aspekt av hennes uppväxt blir hennes agerande och sinnestillstånd allt mer logiskt.

De här ämnena är Henrik Bromanders hemmaplan: han har funnit en nisch som inkännande skildrare av samtids-maskulinitetens komplexitet

Den andra halvan heter ”Shahid” - som i boken översätts med ”martyr”, eller ordagrant ”vittne”, och den handlar om Håkan. Också han är uppväxt i fattigdom, i en förort med en mamma som verkar ha psykiska problem. Han hittar till en kontakt med något större, i form av en tro på Allah, i fängelset där han sitter efter att han påtänd på crystal meth huggit en kille i ansiktet. Det klaustrofobiska i förorten där alla har det tufft och både vill ta sig därifrån och stanna i tryggheten, ger oss en inblick i Håkans motivation till att söka sig mot en radikaliserad religion. Han vill känna att det han gör har mening men vet inte var i sig själv eller omgivningen han ska vända sig – så han går från stökig uppväxt till fängelse till ”kalifahn” (ledaren i det religiösa kalifatet).

De här ämnena är Henrik Bromanders hemmaplan: han har funnit en nisch som inkännande skildrare av samtids-maskulinitetens komplexitet, men också om klass, kriminalitet, och om hur samhällskontrakten raseras i dagens Sverige.

Vi får följa Håkans radikalisering och dess egen logik, i bristen på tilltro till omgivningen mot hans bakgrund dominerad av osäkerhet, droger och våld. Genom den radikala versionen av islam som han bekänner sig till finner han gemenskapen. Håkan som växt upp med en rörig familjesituation, en stökig barndom och med att bli förnedrad hos rektorn på skolan i Göteborg, känner äntligen att han gör något viktigt och är med och skriver historia. Men ”räddningen” blir bara början på nästa mardröm.

Men ”räddningen” blir bara början på nästa mardröm.

Romanen är alltså uppdelad i två delar, där vi följer de två ödena innan de möts. Båda halvorna har samma uppluckrade kronologi, nästan filmiskt skildrad. Det är den sortens lek och ifrågasättande av struktur som serieroman-genren ofta lyckats bättre med än andra berättarformer.

”Shahid/Skärvor” är också ett samtidsdokument, med reklam för sms-lån och arbetsförmedlingens jobbcoacher i bakgrunden, som skapar en kuliss för en känsla av hopplöshet och stundande undergång. Steget är förvånansvärt kort från förorten, till ökenmiljön i Syrien där Håkan plötsligt är en del av den militära ockupationen. Det är båda två berättelser som sällan berättas, särskilt inte den om Håkan som känns väldigt unik och högst relevant. 

Boken är en intelligent, känslomässigt stark och skickligt berättad påminnelse om hur vi alla bär på olika versioner av verkligheten och om hur våra öden flätar oss samman på de mest oväntade vis. Men framför allt om hur vi inte kan springa från vårt förflutna, där barndomstrauman såväl som kultur– och klassbakgrund påverkar oss långt in i vuxen ålder.

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET, 13 NOVEMBER 2019 (LÄNK)

Fler texter jag skrivit om Henrik Bromander.