IDA THERÉN ÄR skönlitterär författare och FRILANSSKRIBENT, BASERAD I LOS ANGELES och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR, konst och frågor som berör kvinnor och barn.

Läs mer om mig här

Krönika: Amerikanskt småprat gör mig gladare (Hallpressen 190830)

Krönika: Amerikanskt småprat gör mig gladare (Hallpressen 190830)

IMG-4170.JPG

Okej, varning för en kontroversiell åsikt. Jag älskar småprat. Eller, som det ofta kallas i Sverige: kallprat. Till skillnad från vad, varmprat?

Efter att ha bott i USA i många år har jag vant mig vid att småprata med alla jag träffar – särskilt tydligt är det i Los Angeles, där jag är baserad nu. Här pratar alla med varandra hela tiden. I affären, på bensinstationen, på gymmet. Att le mot någon man ser eller att byta några ord med varandra är ett socialt acceptabelt sätt att interagera med sin omgivning.

Kontrasten blir alltid lika stor när jag kommer tillbaka till Sverige och folk ser på mig som att de överväger att kalla på säkerhetsvakter när jag småpratar lite vid salladsdisken. Jag brukar skoja om att småprat är ett hatbrott mot svensk kultur. Alla verkar hata småpratet, men jag älskar det. Visst, ibland har man dagar när man inte vill prata med någon, men kanske är det då man behöver de där små samtalen allra mest. För jag ser inte på småprat som egentlig konversation, med en viktig, djup, innebörd. För mig handlar det mer om ett tillfälle att bli uppmärksammad, som människa av en annan människa. Att bli sedd. Ett av vårt allra djupaste mänskliga behov.

Det är så lätt att känna sig alienerad, isolerad och ensam i vårt moderna samhälle. Man kan gå flera dagar utan att prata med någon, vilket bara har blivit ännu tydligare i och med automatiseringen med mobiler och datorer som tar platsen där mänskliga interaktioner har funnits tidigare. Har du inget jobb med arbetskamrater är det lätt att inte prata med någon alls i dagar, veckor. Det är då “kallpratet” verkligen kan spela roll. Att byta några ord om vädret med en person i kön i mataffären eller att hälsa på någon man möter på trottoaren, skoja om en konstig skylt på gatan eller att ge en komplimang till nån på ett café är ett sätt att bryta isoleringen, både för ens egen skull och för den andras.

Det är klart att finns en risk att ”göra bort sig”, men den risken tar jag gärna, eftersom jag vet att småpratet gör mig lite gladare, lite mindre ensam och mer i kontakt med min omgivning. För mig är det ett sätt att visa att jag ser dig och du ser mig. Vi är två varelser som går runt på jorden som vi delar. Vad du gör påverkar mig och vad jag gör påverkar dig, oavsett om vi vill erkänna det eller inte. Den ökande konversationen kring ämnen som klimatförändringar gör det tydligt: vi är inte “självständiga”. Vi påverkar varandra med våra handlingar, hur mycket vi än vill tänka att vi är helt separata individer. Köper jag nya kläder påverkar det till exempel vattendragen, vilket i sin tur påverkar växter och djur och i förlängningen oss alla. Våra val har effekter, långt bortom de hål plaggen gjorde i min plånbok.

De där små vardagskonversationerna av ”småprat” gör också att jag känner mig mer hemma där jag befinner mig, som ett sätt visa att man vill andra väl, att man är trygg där. En kompis påpekade att en central skillnad mellan amerikansk och svensk kultur är att när man pratar en stund med en amerikan betyder det inte nödvändigtvis att man någonsin kommer att prata igen. Men i Sverige infinner det sig en förväntan: oj, försöker du bli min vän, ska vi bli bästa kompisar nu? Det ställer plötsligt krav på konversationen. Samtidigt är fördelen med människor i Sverige är att de ofta menar det när de säger: “vi borde ta en kaffe någon gång”. I USA är det bara något man säger och det betyder ungefär "vad kul det var att prata med dig idag". Det kan skapa förvirring och besvikelse hos många svenskar som tror att de är vänner med en pratglad amerikan – medan amerikanen bara snackade lite för att fördriva tiden.

Men om man kommer in i småpratet och ser det för vad det är: ett socialt lim och ett sätt att göra någon annans dag lite mindre ensam, lite mindre isolerad och tråkig. Då är de där små gnistrande konversationerna som lyser upp vardagens gråhet något riktigt vackert, tycker jag. Du finns och jag finns. Och jag ser människan i dig.

IDA THEREN

PUBLICERAD I HALLPRESSENS TIDNINGAR (JÖNKÖPINGS-POSTEN, VÄRNAMO NYHETER, MFL). LÄNK

Konst och meditation - Konstnären vår 2019

Konst och meditation - Konstnären vår 2019

Krönika: Vi har alla makten att förändra våra liv (Hallpressen 190707)

Krönika: Vi har alla makten att förändra våra liv (Hallpressen 190707)