Bokrecension: Bungalow av Åke Edwardson - SvD (191025)
Författaren Karl Edwards letar efter sin dotter Jenny som försvunnit spårlöst i Bangkok. Hon har varit på backpacking-resa för att följa hans fotspår från när han drog runt i Asien på 1970-talet, en romantisk bild av American Express och flygpost - när hon plötsligt slutar svara i telefon. Kalle känner på sig att något inte stämmer, så han tar saken i egna händer och åker tillbaka till ungdomens Sydostasien.
Åke Edwardsons roman är ett slags medelålderns ”På drift”, kombinerat med en djupdykning i alkoholistens psykologi och ett ställningstagande för barnens rättigheter, i en värld där de sällan blir lyssnade på.
Tonen är mörk och lakonisk, som att författaren ständigt är på jakt efter mörkrets hjärta.
Ramberättelsen, med den ständigt drickande Kalles sökande efter dottern, innehåller många bra iakttagelser om kulturkrocken mellan Sydostasiens medborgare och den västerländska besökarnas (”ju dyrare hotell desto kallare inomhus”) - även om känslan av upplevd fara som vilar över berättelsens resedelar ibland känns lite övertydliga. “Ingenting hade förändrats på trehundra år i den koloniala världen, övermänniskor spelade tennis och undermänniskor väntade på transport på den dammiga sidan av palmdungen.” Tonen är mörk och lakonisk, som att författaren ständigt är på jakt efter mörkrets hjärta. “Kräldjuren var nerkörda i elden spetsade på stickor. Det är framtidens mat, men inte min.”
Medan Kalle för en Sisyfosartad kamp med att motstå alkoholsuget, där han hela tiden får hopp om att sluta. om att sluta - utan att riktigt klara av det - kommer bilder av barndomen upp, och han tvingas möta hur livet kunde varit, om han hade valt annorlunda. Och det här, hans krokiga livsöde, är den riktiga berättelsen, där jag blir känslomässigt engagerad på djupet.
Sakta vecklar Kalles livshistoria ut sig. Hans barndom i Småland på 1960-talet, med en pappa som lät alkoholen gå före allt – och som slog barnen och mamman. Som gjorde saker som att lämna frun utan körkort med barnen i en bil på väg till ett semesterresemål, utan mat eller pengar. Pojken Kalle som tvingas ta hand om familjen, när han själv skulle behöva få känna sig trygg och omhändertagen.
“När jag var barn var jag alltid avundsjuk på alla andra barn som bodde i ett nyktert hem. Jag kunde stå och titta på deras hus och tänka att därinne är det ingen som dricker sprit. Jag var inte avundsjuk egentligen. Jag var mer ledsen över att det inte var så hemma hos mig. Det är en ledsnad som aldrig lämnat mig.” Ändå gör Kalle själv samma misstag, och söker tryggheten i flaskan. Han försöker göra rätt för sig och till exempel besöka dottern vilken som barn flyttat med mamman till en annan stad – men misslyckas att motstå suget och berusad hamnar på ett stadshotell. Berättelsen handlar också mycket om relationen mellan far och dotter, båda frånvarande, på olika sätt: “Jenny agerade sällan ut mot honom när hon var barn. Hon trodde säkert att jag skulle gå min väg då och aldrig komma tillbaka.”
Kalles bagage är tungt: han utsätts – förutom för våldet från pappan – även för sexuellt våld av andra män.
Men efter hand får jag som läsare mer empati för det egoistiska beteendet. Kalles bagage är tungt: han utsätts – förutom för våldet från pappan – även för sexuellt våld av andra män vid upprepade tillfällen, både som barn och ung. Allt från läraren som lägger hans hand på sitt kön under katedern, till en våldtäkt när han är ute och liftar.
Bungalow är en trovärdig och berörande skildring av att växa upp i en dysfunktionell miljö och där vi sedan upprepar mönstren, oavsett hur mycket vi hatar dem. Men också om det sorgliga och destruktiva i hur den negativa idén om den “tysta starka mannen” gör att män inte söker hjälp för sin ångest och barndomstrauman, utan istället vänder sig mot alkohol, tystnad och ensamhet. Eller rent av, att ta livet av sig själva eller av andra.
”En bungalow var någonting som hörde hemma i sin egen jord, som ett träd som bara kunde växa där det fötts.”, skriver Edwardson i boken.
På samma vis är Bungalow en roman om att sluta fly, och våga stanna och läka våra djupaste sår – så vi inte blöder på de som inte skadat oss.
